Nöjesguidens New York-korrespondent Hannah Wikforss-Green får inspiration till en ny diet.
Jag är i Madrid i tre dagar innan jag åker till New York. Min nära vän Michael ska ha en soloutställning på Villa Magdalena, ett galleri som drivs av Cy Schnabel, son till min tidigare chef. Det blir vernissage och middag på ett klassiskt Madridhak med tjurfäktningstema. Jag förhör ett charmigt spansk-thailändskt par som bodde på The Chelsea Hotel i New York för tjugo år sedan. I samband med en stor renovering när hotellkonglomerat köpte The Chelsea var många bohemer och konstnärer som bott där i decennier tvungna att lämna sina lägenheter. Att stöta på tidigare hyresgäster är en sällsynt lyx.
Jag träffar flera venezuelaner i Madrid. Många har flyttat till Spanien på grund av Maduros regering. Det är bara ett par veckor efter Trumps invasion och känslorna är blandade. De är glada att Maduro är borta, men hjärtesorgen är påtaglig. Jag vet inte var jag ska sova när jag kommer till New York, sådant brukar lösa sig på plats. Det blir hos min gamla rumskamrat Lydia på Lower East Side, mittemot vår gamla lägenhet på East Broadway.
Sekunden jag anländer får jag ett sms från kompisen Shawn. ”You around?” skriver han. Shawn är konstnär och bor i en enorm etta på Avenue B, precis intill de gamla punkområdena vid Tompkins Square Park. För några år sedan trampade vi runt i varandras revir såpass mycket att vi började känna igen varandra, startskottet för en vänskap som ledde till mitt första stammishak i New York, en fransk restaurang på Avenue B våningen under Shawns lägenhet.
Vi går till Dimes Deli på Canal Street och tar en kaffe. I fönstret finns en bänk som vetter mot Dimes Square och det gamla övergivna ABC Theatre på Canal Street, som inte sällan får utgöra bakgrund i microinfluencers photoshoots. Vi sitter där i ett par timmar innan vi drar till Tawny för att möta upp min kompis Lili. Tawny är ett nytt café som förvandlas till bar på kvällen, ett vinnande koncept. Någon flirtig gammal gubbe spelar livepiano och amerikanska författarbrudar sitter med sina laptops, dricker naturvin och pratar om hur blandat weed, Adderall och alkohol inför sina skrivsessioner. Kanske försöker de svetsa ihop synapser i hjärnan som aldrig tidigare vidrörts?
Vi drar till en vernissage på galleriet Perrotin och springer på en känd konstvärldsfigur som försökt ligga med Lili i flera år. Sedan vidare till the Bowery, där min kompis Claudia har vernissage på ett galleri en våning ovanför en kinesisk fastighetsmäklare. Dagen därpå åker jag till Long Island City, precis på andra sidan Queensborobron mittemot de mest skyskrapstäta områdena i Midtown. Jag ska träffa Dylan, en av mina äldsta New York-vänner, som jobbar som designer på Helmut Lang. Han designar också eget och har nyligen skaffat en ateljé i en industrilokal med stora fönster och betonggolv. Han visar mig sitt senaste projekt: en minimalistisk vinterrock med raka slag och en krage som kan knäppas upp till hakan.
Bakom ett draperi lagrar han olika tyger i vitt och svart, mönster till klänningar och kostymer i muslintyg som hänger från galgar på olika bankande värmerör. Vi åker till Pebble Bar, där Dylans pojkvän Randy jobbar. Baren ligger i Rockefeller Center och är en gammal vattenhåla för underhållningsindustrins stora stjärnor och NBC-chefer. Laura Dern var där häromkvällen, berättar Randy: ”She looked fucking stunning”.
Jag vaknar bakis till ljudet av två aeronautiska råttor (duvor) som parar sig på brandtrappan. Jag släpar mig ur sängen för att träffa Alexia på en kaffe, som leder till lunch, som leder till fika, som leder till öl. Vi umgås i sju timmar. Vi hoppar från baren Forgetmenot på Lower East Side till det klassiska italienska fiket Veneiro’s i East Village, där vi äter någon amerikansk-italiensk delikatess när vi väntar på att kompisen Mohammed ska ansluta så att vi kan supa ner oss på överprissatta Perronis på The Bowery Hotel.
Dagen därpå är det Martin Luther King Day och folk är lediga. Natalie föreslår att vi följer tjejerna på Tawnys kostschema och tar ADHD-medicin, edibles och espressomartinis, bokar ett bord på kultrestaurangen Lucien i East Village och skriver. Lucien blev navet för pandemiförnekande, edgelordiga New Yorkers som ville fortsätta festa långt in i sommaren 2020. Alla servitriser är skittaskiga, ätstörda tjejer med läderstövlar, nylontights, booty shorts och utsmetad eyeliner i kohl. De ser ut att vara skickade till jorden med det gudomliga uppdraget att återuppliva indie-sleaze. På väggarna hänger foton av kändisar som Patti Smith och Fran Lebowitz som motvilligt poserar med ägarna.
När jag berättar att jag åker till New York regelbundet för USA-bojkottande svenskar höjer de på ögonbrynen. Skepsisen mot USA har ökat kraftigt, med all rätt. Jag har gått från att vara stolt över att komma från New York till att känna att det är något jag bör hålla tyst med i vissa sammanhang. Jag går på vernissager, dricker öl och umgås med kompisar samtidigt som Minneapolis alltmer börjar likna en totalitär stat efter ICE-mordet på Renee Good.
När jag skriver detta är det exakt ett år sedan Trump installerades. Under 2025 dog fler personer efter att de omhändertagits av ICE än någonsin tidigare, ett tullkrig mellan Europa och USA har införts och Trump hotar med att invadera Grönland för att han inte fick fredspriset. I New York fortsätter livet som vanligt. Det är just detta som är farligt med de nya auktoritära systemen, de elektorala autokratierna: på ytan är allt sig förvillande likt, det är bara om du kommer i vägen för makten som du märker att du inte lever i en demokrati längre.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2026.
