Spandexinlindade kritikdebatter, nya filmavtal, metoo och existentiella bryderier. Calle Wahlström spanar in filmdecenniet som flytt.
Tidigare i år vårades det för ännu en debatt om kritikens roll i en tid av spandexdraperade blockbusters. En egentligen ganska välbekant visa om fin och fulkultur, men som under ett årtionde där det siats om både filmens och kritikens förestående död, antagligen klampade på extra många kritikertår. Än så länge är dödsrunor förhastade, men nog är traditionell kritik hotad av algoritmbaserade rekommendationer såväl som influencers. Skräckexemplet var hur Bianca Ingrossos omdöme hölls högre än någon kritikers på affischen till filmen Shazam!
I år var det hur som helst Andrev Walden som i ett superhjältarnas försvarstal beskyllde glädjedödande filmkritiker för att dra på sina mentala polotröjor - eller annorlunda uttryckt, sitta på lite höga hästar i förhållande till den breda superhjältefilmen. Fine, säger jag. Jag trivs ganska bra i min, och när jag blickar tillbaka på 10-talet står filmer som Michael Hanekes Amour, Mia Hansen-Løves Dagen efter denna, Claire Denis Svinen och Martin Scorseses The Irishman högst upp på min lista. Superhjältarna hade tappat mitt intresse redan mot slutet av förra årtiondet. Därmed inte sagt att jag håller med fullt när regissörer som Scorsese eller Ken Loach jämfört Marvelfilmer med nöjesparker eller hamburgare. Rättare sagt tycker jag att jämförelserna är adekvata, men att även rena nöjesattraktioner kan betraktas som konst. En kategori som dock representeras bäst av Mission: Impossible - Fallout när jag plitar ner min 10-talslista. En film som dessutom kastar sig hals över huvud in i en kinematografisk kamp mellan visningsfönster. Den imaxade 3D-åkturen förtjänade precis som den mer lågmält filmtekniska flärden i The Irishman att ses på stor duk. Det är nästan ironiskt att just Netflix plockade upp notan för Scorseses snordyra magnum opus.
Decenniet kan heller inte sammanfattas utan att beröra filmens upplösning i ettor och nollor. Redan i årtiondets början talades det om filmens död då biografer övergav analoga filmrullar för digital projektion. 2011 skrev Jan Holmberg insiktsfullt och poetiskt om filmens särart och ömtåliga vara i sin bok Slutet på filmen… osv. Nästan ett årtionde senare har även hemmatittandet lösts upp i ett nytt format. En gång skinande DVD-skivor samlar plötsligt damm medan streaming-jättarna tagit över. Hur det påverkar utbudet och distributionen av ny som gammal film är en av de stora frågorna inför 2020-talet.
Apropå distribution blickar jag även tillbaka på ett 10-tal där vi på svenska biografer gått miste om mycket. I år lades premiären av Mike Leighs Peterloo på hyllan. Alonso Ruizpalacios Güeros från 2014 fick aldrig distribution (trots sitt Medan vi faller-aktiga kultpotential), och när den produktive sydkoreanen Hong Sang-Soo fick sin första svenska biopremiär med Right Now, Wrong Then blev det undantaget som bekräftade regeln. Som tur är har våra filmfestivaler, stora som små och gamla som nya, fortsatt lysa upp biomörkret bortom den reguljära repertoaren. Och kanske ska man inte ge upp hoppet på filmer som gått oss förbi. Det tog trots allt runt två år för Turinhästen, Béla Tarrs svartvita mästerverk om en vindpinad häst med Nietzschekoppling, att nå svenska biografer.
Men 10-talet har inte fullkomligt dominerats av ettor, nollor och sereietidningsfilmer. I Sverige blev vi med ny filmpolitik efter att filmavtalet gick i graven 2016, femtiotre år gammalt. 2013 sattes Bechdeltestet i praktik i och med initiativet A-märkt. I Hollywood briserade MeToo och vi räknar årligen på representationen i de tunga festivalernas och prisgalornas startfält. 2012 tävlade exempelvis inte en enda kvinna om Guldpalmen i Cannes. Då var representationen bättre när Filmtidskriften FLM nyligen röstade fram 10-talets tio bästa svenska filmer. Hälften av titlarna var regisserade av kvinnor och Gabriela Pichler inte bara toppade listan med Äta, sova, dö, utan även landade fjärdeplatsen med Amatörer.
Ibland har vi kritiker och filmjournalister dock tappat balansen mellan kvantitet och kvalitet eller ideologi och estetik (jag har själv svajat flera gånger). Vissa belackare beskyllde exempelvis A-märkt för att vara ett dåligt mätredskap för kvalitet, vilket såklart stämmer, men tanken var väl ändå att samla kvantitativ information om genusrepresentation framför kameran, och inte att ersätta kritiska omdömen. På samma sätt blir det lite märkligt när en film som The Irishman kritiseras genom att räkna Anna Paquins repliker i filmen istället för att fundera på vad hennes tystnad säger. Men det säger sig självt att vi inte bara kan räkna och lista filmer, utan även måste se dem. Och under 10-talet har det trots allt funnits så mycket fantastiskt att se.
Barry Jenkins bjöd på queer uppväxtskildring i fantastiskt sinnliga Moonlight, Pawel Pawlikowski på slående vackert drama uppbyggt kring behandlingen av judar i Polen under och efter andra världskriget i Ida, och Kenneth Lonergan på uppslitande sorgespel i Manchester by the Sea. Jag har säkert missat många minst lika bra filmer. Varför jag säkert kommer fortsätta blicka tillbaka på ett gånget filmårtionde samtidigt som jag med förväntan ser fram emot nästa.
