Det finns en poäng eller två att göra gällande Mission Impossible-franchisens seriella format och ursprung (och jag kan beskyllas för att ha gjort den förr). Inte helt olikt teveserien på sin tid bjuder ju varje film på mer av samma. Motorcykeljakter följs tätt av biljakter. Höga höjder bockas av som stod de på Tom Cruises privata bucket list. Det har tidigare klängts på Burj Khalifa och flygplan medan nya filmen tar oss till svindlande bergspass i Kashmir. Dessutom presenteras ett i stor utsträckning återkommande persongalleri (Rebecca Furguson, Sean Harris, Simon Pegg, Ving Rhames och Alec Baldwin får alla reprisera sina roller från tidigare filmer) i en vinjett som ihärdigt vinkar åt teveformatet.
Samtidigt nischar sig varje ny film allt tydligare mot ett storduksformat medelst alltmer utdragna speltider och spektakulära actionscener. Klassiska men fortfarande effektiva knep i den kinematografiska kampen mot mindre skärmar, även så här i streamingens tidevarv. För en Mission: Impossible-film kan i växande utsträckning beskrivas som en attraktion, för att anspela på filmvetaren Tom Gunnings begrepp ”cinema of attractions”. Narrativet, eller intrigen, skulle trots alla gummimasker och kluriga vändningar i världen nämligen aldrig kunna överordnas det fartfyllda visuella flöde som i den sjätte filmen i ordningen inte bara förstärkts med Imax, utan även med väldisponerade 3D-effekter. Inte minst när Paris gator osäkras i en högoktanig jaktsekvens där den trafik som ringlar sig fram bland stadens sevärdheter får mig att väja i biofåtöljen.
Nytt för den här gången är också att Christopher McQuarrie som första regissör fått förtroendet att upprepa uppdraget. Resultatet är otroligt väloljat men något humorlöst i jämförelse med föregående Rouge Nation. Förvisso paras Ethan Hunt (Cruise) motvilligt ihop med den inte lika förfinade CIA-agenten Walker (Henry Cavill) i jakten på stulet plutonium och en amerikansk dubbelagent. Ett snyggt drag då Cavills självbelåtna uppsyn och ståtliga kroppshydda lirar fint mot Cruise i egenskap av åldrande actionstjärna. Här finns en klar glimt i ögat när varje smocka tycks ta allt hårdare (särskilt i en utsökt koreograferad badrumsfight) eller språng mellan hustak tycks hänga på allt mindre marginaler. Men i bakgrunden finns en bihandling om Ethans dåliga samvete som rimmar sådär med franchisens annars tilltagande happy-go-lucky-manér. Men det är som sagt en detalj underordnad det rent visuella nöjet. För skulle du välja att acceptera det väntar en halsbrytande, nästan utmattande åktur i en klass helt för sig.
