Casey Affleck är storartat hopplös i Kenneth Lonergans mästerliga sorgespel Manchester by the Sea.
Regissören, manus- och pjäsförfattaren Kenneth Lonergan fick 1999 på allvar in en fot i filmbranschen i och med manuset till maffiakomedin Analysera mera! Sedan dess har han själv regisserat tre långt mer lågmälda långfilmer. De två första, You Can Count on Me och Margaret, prisades i kritikerkretsar men nådde aldrig någon bredare publik. Den senare spenderade sex år i klipprum innan den trimmats till 150 minuter och producenterna lät sig nöjas (Lonergans föredragna version klockar in på 186 minuter). Mellan långa speltider och utdragna arbetsprocesser har Lonergan lärt sig ett och annat om att bida sin tid. Det om något märks i Manchester by the Seas inledande kvart.
Visst börjar filmen med att i en återblick etablera familjebandet mellan Lee Chandler (Casey Affleck), hans bror Joe (Kyle Chandler) och brorson Patrick. På en fiskebåt utanför hamnstaden Manchester by the Sea får vi också se att Lee inte alltid varit den nollställde och alienerade vaktmästare vi i filmens nutid möter i Boston. Affleck lyckas fullkomligt med gestaltningen av Lees ointresse för livet, som han senare i filmen konstaterar inför exfrun Randi (Michelle Williams) "finns det ingenting där". Han lyckas så till den grad att jag kunnat betrakta det fåordiga slitet med snöskottning, vattenläckor och gnälliga lägenhetsinnehavare i två timmar till.
Men då Joe dör återvänder Lee till Manchester by the Sea där han får veta att brodern överlåtit vårdnaden av Patrick på honom. Patrick är i tonåren trovärdigt spelad av Lucas Hedges som förser årets tyngsta sorgespel med behövlig relief. Hans liv går vidare, och gentemot Lees känslomässiga drullighet är Patricks frustrerade uppkäftighet ofta frigörande.
Parallellt med åtagandena efter broderns död löper återblickar som över filmens gång disciplinerat lägger ut omständigheterna kring varför Lee lämnade Manchester by the Sea, den tragedi som hänger över honom, anledningen till att han inte ens kan frammana spillror av sitt forna jag. Denna status quo hör till filmens hjärtskärande ärlighet. För även om element i Lees historia når en melodramatisk symmetri i och med dramats nära sammankopplade tidsplan bygger Manchester by the Sea mot faktumet att allting inte alltid går att laga. Några invändningar går knappast att göra efter att ha mött Afflecks nedslagna blick.
