Claire Denis nya neo-noir Svinen baserar sig på en verklig fransk prostitutionsskandal, och när jag får reda på det blir jag inte särskilt förvånad. Att se den känns lite som att tvångsmässigt klicka sig fram till någon smaklös kvällstidningsartikel om, ja, exempelvis det här: chefen för ett konkurshotat familjeföretag begår självmord i Paris, hans svåger dyker upp för att ställa saker och ting till rätta, men gradvis kommer allt vidrigare detaljer om affärspartnern Edouard Laporte och den suicidala tonårsdottern upp till ytan.
Kanske inte så gradvis, ändå. För i Svinen – som trots allt är en film om makt och moral – etableras aldrig den gräns som överskrids. Sensmoralen ”män är djur” är närvarande från början. Ett pessimistiskt (men realistiskt?) sätt att berätta om patriarkalt hyckleri. Svinen gör detta med nästan uteslutande stil, atmosfär, otroligt vackert bläcksvärtat foto. Men jag saknar någonting rakt, varmt, och när detta väl kommer mot filmens slut pyser luften liksom ur den. Den tar av sig sin snyggt filmade mask, och under: inte mycket mer än en lite extra äcklig telenovela.
