Äta Sova Dö

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 12:08 16 Oct 2012

Äta sova dö är konsekvenserna av vad som hände 2006. Något har avtäckts. En aha-upplevelse i filmform. Det är klart att filmen görs nu. Ruben Östlunds Play och filmen om Palme hamnar med ens i en kontext: något är jävligt skruvat i nutiden. I flera år nu har borgarna pratat om det nya arbetarpartiet och arbetslinjen framför en kuliss av en ny fattigdom som är svårt att föreställa sig ansiktet på. Den är som ett blurrigt landskap längre bort. Äta sova dö är den platsen. I Stockholms innerstad, där besluten tas, syns den inte. Runtomkring köper 30-åringar bostäder för miljoner, så allt verkar ju funka rätt bra? En del av samma målgrupp uppehåller sig med diskussioner om hens varande eller icke, Tintins och andra seriefigurers rasistiska budskap. Man tycker synd om Johan & Martin. När det intellektuella gardet spottar upp sig och tar tag i klassfrågan, formuleras att klass inte finns. Under tiden man har gjort sitt politiska val i form av att köpa ekologisk mat har det bildats en ny underklass. Synkroniserad med invandrare, särskilt ensamstående kvinnor, utan svensk utbildning och numera minskad chans efter bantningar av Komvux, utförsäkringar och införskaffandet av Fas 3: ett åtgärdsprogram där mänskligt och ekonomiskt värde är relativt. Omöjligt att ta sig upp ifrån. Så var fattigdomen skapad igen. 

Ens utsikter är en jobbcoach som säger att det handlar om inställning. Och det gör det ju, enligt den nya liberalismen är allt upp till en själv. Även arbetsmarknaden, tydligen. Det är svårt att föreställa sig ansiktet på dem, för de bor inte här. De är aldrig med på tv förutom som skuggor på nyheterna. De bor till exempel i nordvästra Skåne. I Bjuv, där de jobbar på en fabrik och paketerar ruccola som de själva aldrig skulle köpa, som filmens stjärna Rana. 

Det verkar som om regissören Gabriella Pichler har haft en plan sedan 2006, att visa hur det kommer att bli. Hon tar med byggherren till sitt eget bygge. Äta sova dö, är en perfekt illustration av de senaste årens politiska läge, helt okommenterat. Aldrig nämns ordet Alliansen. Aldrig objektifieras offret. I ett mikroperspektiv berättas om makroläget. Det handlar om en krets, som lika gärna kunde vara gänget i Skål. Relationen mellan en far och hans dotter, berättas på det mest allmänmänskliga, varma sätt. Vännerna, typerna, bygden, vädret, skämten. Ingenting av det mänskliga har ändrats, bara deras villkor.

Jag vet inte vad den här filmen beskriver bäst – klassfrågan, rasism eller språkets makt? Öppningsscenen där pappan är hos en läkare och inte kan beskriva hur han mår och därmed inte blir sjukskriven och tvingas jobba för att sedan bli kroniskt sjuk och hamna där alla med samma stumhet hamnar berättar om allt det samtidigt. Alla som har varit i Skåne på vintern vet hur det är. Det är bara bruna åkrar och blåst. Det finns inget skydd att värja sig mot de kalla vindarna. Aldrig har det beskrivits så bra.

CRFN

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.