Efter fjolårets #Oscarssowhite är nomineringsfältet på den 89e Oscarsgalan ett rejält uppsving, och särskilt klart lyser Barry Jenkins lyhörda och visuellt självsäkra uppväxtskildring Moonlight.
I den filmkritiska essäboken The Devil Finds Work skrev den amerikanska författaren James Baldwin brännande om känslan av att inte känna igen varken sig själv, vänner, familj eller någon svart person han överhuvudtaget träffat i de Hollywoodfilmer han såg som barn. The Devil Finds Work publicerades 1976, men som svart homosexuell man hade Baldwin sällat sig till den vita dukens många minoriteter än idag.
Visst har mycket förändrats sen Baldwin var i livet, men lika mycket har stått still. Med fjolårets #Oscarssowhite färskt i minnet skrev filmkritikern Hynek Pallas i våras om hur Hollywoods finansiärer fortfarande drar sig från att använda svarta stjärnor i huvudroller, särskilt med den internationella marknaden i åtanke. Några som i alla fall tagit åt sig – även om det vore överilat att kalla ett undantag för regel – är akademin. Till årets Oscarsnominerade filmer hör dokumentären I Am Not Your Negro (som baserar sig på just Baldwins aldrig avslutade krönika om medborgarrättskämparna Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr.), Loving (för vilken skådespelerskan Ruth Nega erhöll en välförtjänt nominering) och Fences (med fyra nomineringar). Men klarast av dem alla lyser Barry Jenkins Moonlight som också fått hela åtta nomineringar.
Det vore vanskligt att göra antagandet att Moonlight skildrar svarta liv Baldwin skulle känt igen sig i. Men inte heller helt opåkallat (för visst finns det beröringspunkter med Baldwins semi-biografiska roman Go Tell It on the Mountain). Baserad på Tarell Alvin McCarneys pjäs är Moonlight en vardaglig uppväxtskildring om undertryckt homosexualitet och sociala koder i ett av Miamis ruffigare kvarter.
I tre delar följer filmen den hämmade Chiron, från barnsben till vuxen ålder, i tur och ordning spelad av Alex R. Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes. Det är genialt att låta de tre skådespelarna använda sina respektive fysiska uttryck och kvalitéer för att skildra olika stadier i Chirons liv. Hibbert tar på en gång storögt och vaksamt in sin omgivning. Sin pundande mamma (fint spelad av Naomie Harris), sina jämnårigas glåpord, och den godhjärtade langaren Juan (Mahershala Ali). Den sistnämnda erbjuder den nioårige Chiron en trygg punkt och blir till en komplex fadersgestalt bortom alla stereotyper.
Sanders bräckliga fysik underbygger gestaltningen av en ärrad tonåring medan Rhodes i vuxen ålder förkroppsligar en uppumpad antites, någon som till slut skolats att fullkomligt dölja sin sexuella läggning bakom muskler, bling och benhård attityd. Här, liksom med Juan, närmar sig filmen en maskulin yta bara för att i nästa handvändning bryta ner den. Det är mästerligt iscensatt.
Chirons känslor blir lika tryckande som värmen i de slående vackert fotograferade miljöerna (för att inte tala om Nicholas Britells musik!). Knappt någon amerikansk film har behandlat svarta karaktärer med en sådan poetisk vardaglighet sen Charles Burnetts banbrytande indiepärla The Killer of Sheep. Det var 1978. Nu, äntligen, sätter Moonlight förhoppningsvis en ny standard.
