Skönsång eller fulsång? Vem bryr sig? Vi tog ett grepp om mikrofonen och gemenskapen på Malmös karaokebarer.
Tvärs över gatan från KB ligger Ice, ett ställe som likt Azalea bjuder på karaoke, men där klientelet skiljer sig något i ålder och i deras syfte med kvällen. På Ice hamnar de som har för dåliga falsklegg eller är för fulla för att komma in på KB. De som vakterna slängt ut över stängslet från rökrutan, alternativt blivit ombedda att ”gå ett varv”, ett varv som allt oftast lockas över gatan mot neonblå belysning och multiljus från karaokescenen. Väl här välkomnas du med ett skratt och en ryggdunk när du tar upp din systers kompis leg, som du fått låna för kvällen. Nu låter detta kanske lite hårt, men ingen eld att släcka, det är lite charmigt.
Några kvarter därifrån hittar du Azalee, vars vakt skiljer sig från den på Ice. Han ber om ID trots att du passerat 50 och nekar dig på grunder som… Ja, vad? Vakten tycks jobba med samma fingertoppskänsla som Berghains (i övrigt inga liknelser) mytomspunna och säger mer än gärna åt dig att ”stället tyvärr är fullt”, trots att du genom glasfönstren ser att barpersonalen rullar tummarna. Andra gånger är det bara att traska förbi, men på insidan fortsätter maktstrukturer att härja och reglerna bestäms allt som oftast av ställets egna stammisar. I alla fall i karaoke-avdelningen.
De träffas varje vecka för att sjunga i pubmörkret och ordningen går inte att röja på. Stämningen är hur som helst lättsam (om allt följer rätt struktur dvs.) och stammisarna samsas gärna om mikrofonerna med överförfriskade kompisgäng och nervösa drömmare. Alla möts av respekt och applåder.
Denna uppmuntrande frizon byggs upp av kändisarnas regler. Ja, stammisarna är kändisar innanför Azalees väggar. Utan dem vore ordningen förstörd och det har stället dem att tacka för. En av dem är Aicha som traditionsenligt, alltid, avslutar kvällen med Macy Grays klassiker ”I Try”, någonting som får publikhavet att smälta, sjunga med och nästan följa takten med tändare över huvudet.
Niklas Krig, karaokemaster på Azalee, är den som sitter och tar emot låtbeställningarna i karaokebåset och ser till så att allt går rätt till och att det blir rätt ordning bland lapparna och låtarna som väller in. Men i yrkesrollen ingår det även att ha koll på den osynliga men tydliga ordningen som regerar.
– Karaokevärd är väl den korrekta titeln men master är vad jag kommer att skriva i mitt CV. Min uppgift är främst att presentera de som ska upp och sjunga, men även att peppa upp publiken så att det inte känns som någon slags udda, mörk noir-afton á la David Lynch skulle uppstå. Jag ser det som en slags wrestling-match där jag ska presentera nästa fighter.
Vad är det bästa med att vara Karaokemaster?
– Det bästa är att se så mycket olika människor ha kul tillsammans. Det kvittar om du kan sjunga eller inte, ingen kommer att döma dig. Även om man går upp och totalt slaktar Frank Sinatras ”My Way” så kan jag garantera att det blir allsång och applåder efteråt.
En av de som besöker Azalee ofta är stammisen Anders ”Andan” Dahl. Han och vännerna samlas på onsdagar, fredagar och lördagar och tar plats vid borden tidigt för att skriva ner sina önskelåtar på papper. För dem har karaokekvällarna blivit en livsstil.
— Jag har alltid dragits mot att stå på scen och underhålla folk. Med karaoke kan man göra det utan krav eller ett kontrakt, säger Andan.
Själv föredrar han låtskatter från det gamla gardet, som Bob Dylan vars låtar han ser som säkra kort. Eller så blir det en egen tolkning av Johnny Cash. Han håller med Niklas om att det bästa med karaoken inte är kvaliteten på sången, utan den inbjudande gemenskapen.
– Det bästa är att alla är välkomna, i alla fall i mitt gäng.
