48 timmar vaken i Berlin

Filip Beijer antog utmaningen att hålla sig vaken under två dygn i Berlin. Det här är hans rapport.

När jag googlar "48 timmar Berlin" och klickar på Nöjesguidens senaste Berlinresa är det dyster läsning. En regnig bild på ett TV-torn i periferin och en Peyvand Ahmedi som blir både blåst och bortblåst i stan. Nej, det här får jag fan i mig ändra på. Det är dags att sätta Berlin i strålkastarljuset igen.

Jag frågar chefredaktör Pelle Tamleht om det är fritt blås att skriva en ny 48-timmar Berlin och får ett val. Ja, det är det, om jag lovar att hålla mig vaken under dessa 48 timmar. Vad gör man inte för att reclaima sin favoritstad? Tänker min naiva hjärna samtidigt som ångesten gör sig påtaglig i min snart 33-åriga kropp. 

Eftersom jag bor i Berlin är det relativt enkelt att i alla fall hitta umgänge, särskilt eftersom jag tänker spendera mina 48 timmar mellan lördag och måndag morgon. Det är för övrigt ett tips till alla framtida Berlin-resenärer. Åk aldrig hem på söndagen. Måndag är söndag i Berlin.

Under mina år här har jag, genom att driva en plattform som fokuserar på undergroundkultur och kink (Playful Magazine, red. anm.) utsatt mig för en rad olika normbrytande strapatser. Jag har blivit upphängd och strypt på ett BDSM-kors i en källare i Bergmannkiez tills jag svimmade och jag har hängt med "human puppies" samt fått lära mig att man absolut inte ska dra dem i svansen, eftersom den oftast sitter fastkopplad i rumpan. 

Det är således med höga förväntningar på stoff till mitt reportage jag börjar med en brunch på caféet Lonely Hearts och grundar med en full english. Lonely Hearts drivs av två brittiska tjejer som helt enkelt gillade att laga frukost och hade kollat på Twin Peaks lite för mycket, vilket syns på inredningen som är i klassisk mysig småstadsdiner-miljö. Stanna och skriv upp Lonely Hearts, för det blir det enda mattipset i den här texten. 

Eftersom det är trist att göra allt ensam har jag en kompis på besök och vi bestämmer oss för att börja eftermiddagen med öl på en sunkpub i Neukölln, Boddin-Eck, där man också kan kasta pil på en halvfungerande elektronisk darttavla. Det finns mängder av den här typen av pubar i Berlin, som ordagrant aldrig stänger. När som helst på dygnet kan du gå in, få en Berliner pils och liten shot till tonerna av ett par alldeles för skrovliga män som spenderat långt mer än 48 timmar i baren den senaste veckan.

Därefter bestämmer vi oss för att ta ett barhopp till en annan kneipe, en ännu rökigare, en sån där som har neddragna gardiner och det sitter gubbar i byggkläder och röker cigg och dricker öl på. Det slår mig hur många som faktiskt röker. Av cirka 20 pers i lokalen är det bara min vän som inte sitter med en cigarett mellan fingrarna. Här snackar vi bar i Thåströmsk anda. Lyssna på Norderlicht, en låt han skrev med Sällskapet, så förstår ni vad jag menar. Även om just den utspelar sig i Hamburg.

Nog om sunkiga barer. Vi bestämmer oss för att de här två dygnen ska innefatta så mycket klubb som möjligt och jag vet om att alla vill läsa om KitKat och Berghain, så vi bestämmer oss för att börja med förstnämnda som på lördagarna har sin veckoliga klubb "Carneball Bizarre". 

På KitKat är det kinky dresscode som gäller och är du inte tillräckligt sassy får du vända i dörren, men eftersom jag blivit lite av en stammis de senare åren behöver jag inte längre trä över ett läder-harness på min överkropp och ett par alldeles för tighta och små shorts där nere. Idag räcker det med en öppen sidenskjorta och svarta, dock korta, shorts.

KitKat är vad KitKat är. Har man aldrig varit där så är det ett måste. Just den här kvällen är det smockfullt och vi sitter runt poolen, snackar med en svensk gamer som ser lite ut som Plexus i Gladiatorerna, som tydligen har en miljon följare på Twitch samtidigt som en lite äldre man står och smårunkar i ett hörn. Det är lugnt, det är bara "Herbert the Pervert", han har stått i det där hörnet varje lördag i 30 år och går enligt reglerna inte nära någon.

Ett tips på KitKat är att utforska de olika nyare rummen som ligger lite gömda. Då kommer man bort från de allra stökigaste områdena där det ibland blir så mycket folk att det är svårt att röra sig. Är du ute efter att utforska din hedonistiska sida är tipset att ligga lite i skymundan (det finns gott om skrymslen) om man inte vill ha ett gäng mer eller mindre närgående snubbar stirrandes på akten. 

Nog om KitKat, klockan är nu sju på söndagsmorgonen och jag bestämmer mig för att gå vidare till Revier Sudost – ett lite nyare tillskott på klubbscenen, som drivs av samma gäng som drev Griessmuhle innan de tvingades lägga ner på grund av gentrifiering. Revier Sudost ligger i ett gammalt bryggeri en bit utanför centrala Berlin så ska du hit, ta en Uber om du inte orkar krångla med S-bahn. Jag åker för att möta en ny vän, som ska byta av den tidigare, och som tur är har jag fixat gästlista så att jag slipper stå tre timmar i kö. Det gäller att förbereda sig när man ska ut i 48 timmar och inte vill att hälften av dessa ska utgöras av väntan. 

Det visar sig att det har inte min vän. Det blir alltså tre timmar själv inne på klubben innan han kommer. Och det är nu tröttheten börjar slå in. Jag köper två Club Mate i baren, klockan är nio på morgonen och jag sätter mig och börjar klunka. Jag känner hur hjärtat börjar slå trippla energidrycksslag och med lite ångest över de senaste 24 timmarnas leverne sätter jag mig i en soffa och stirrar. Om det är något som är positivt med att vara ute själv på klubb i Berlin är det att det är en ny nivå av people watching. Där står den hajpade DJ:n Rödhåd och hänger i baren med ett coolt litet entourage och där är de italienska technoturisterna som är en hårsmån från att ramla ner i det berömda K-holet. Det är en salig blandning av lättklädda technooutfits i alla åldrar och det är en sak jag älskar med den här staden - att oavsett ålder så är du välkommen på klubben. 

Min vän dyker till slut upp, vi dansar en stund och sen vaknar jag abrupt upp av att en spanjor petar på min axel och frågar om jag är okej. Jag har tydligen tagit en powernap i en av sofforna. Jag säger att jag absolut inte är okej, jag har ju precis misslyckats med mitt uppdrag att vara vaken i 48 timmar. Han frågar snällt om jag vill ha lite vitt pulver för att få en energiskjuts, men jag tackar nej, jag är ju på jobbet. 

Klockan börjar nu närma sig eftermiddag på söndagen och det är dags för nästa Uberresa. Det må vara klyschigt, men ingen riktig klubbhelg i Berlin kan avslutas utan Berghain, särskilt inte om man ska skriva om det i Nöjesguiden. På Berghain ska jag träffa min fru och två vänner och smart som jag är har jag skaffat gästlista här också så att jag: 
1. Inte ska riskera att bli nekad inträde. 
2. Inte ska somna i kön utanför. 

Att göra entré på Berghain är som alltid en upplevelse i sig. Det är mörkt, det är stål, cement och den gigantiska industritrappan upp till Berghaingolvet är som en stegrande trappa av ljud. Ju högre upp du kommer, desto mer sköljer den tunga musiken över dig. Bara det är värt upplevelsen.

Jag möter mitt sällskap i Panorama Bar och vi beställer varsin cocktail. Vi hamnar i samtal med två killar bredvid som bjuder in oss på hemmafest nästa helg. Det visar sig att de är bra bevandrade inom kinkscenen och att den ena köpt en industriell mjölkmaskin som han installerat i lägenhetens sexrum för att ja, mjölka sin egen spene.

Min fru frågar om det inte gör ont och får svaret "it can be a little intense". Men, det verkar vara en upplevelse som ska upplevas i grupp, eftersom han stolt berättar att den har tolv slangar.

Vi bestämmer oss för att dra ner till Berghaingolvet och dansa för att jag ska kunna hålla mig vaken. Efter en timmes dans knackar nöden på dörren och jag rör mig mot toaletterna. I pissoaren, som tack och lov finns eftersom de vanliga båsen är upptagna av människor som gör annat än nummer ett och två, är jag inte ensam. Där sitter nämligen en man i bar överkropp på golvet som kravlar sig närmre den som börjat kissa och sakta men säkert sticker fram huvudet i midjehöjd för att fråga om man inte kan kissa lite på honom. 

Jag har alltid varit intresserad av vem den här mannen egentligen är, men aldrig riktigt känt att det varit läge att fråga. Efter otaliga timmars klubbande är jag dock på rätt humör och ställer äntligen frågan: "Hur kommer det sig att du gör det här" utan att på något sätt ha en dömande ton, såklart. 

Svaret jag får är självklart.
– Jag bor egentligen i en liten småstad i Tyskland men kommer hit en eller två gånger om året för att leva ut min urinfetish. Så då ligger jag här i minst tolv timmar sen åker jag hem, svarar han.

Med de orden avslutar jag min resa och sätter mig mörbultad på tunnelbanan och åker hem. Men, det visar sig att jag hamnar bredvid två frikyrkliga kvinnor på vägen hem, som ger mig broschyrer och berättar att Jesus är beredd att förlåta mig för alla mina synder. De kan se på mig att jag syndat. 

Om jag uppfyllde mannens önskningar? Svaret får ni om vi springer på varandra inne på Berghain i framtiden. Jag är lite orolig att Gud eller Jesus läser det här.