Allt och inget är en slump med Folke Nikanor

Tina Rosenfink har träffat en genomsnäll norrbottning som släppt en tolkning av rymden. 

Många som skriver om musik har den behändiga egenskapen att minnas sina recensioner. Jag är inte en av de personerna, och ibland försätter det mig i jobbiga situationer. Som när en bekant frågade om FKA Twigs senaste och jag betedde mig som att jag aldrig hade hört talas om henne – trots att jag skrivit en djupgående recension månaden innan. Eller som idag, när jag researchade mitt intervjuobjekt Folke Nikanor och upptäckte att jag gett honom ett snålt betyg förra april. Mitt hjärta började slå i dubbel hastighet. Ångesten sipprade ut genom porerna på ryggen. Han är nog inte så förtjust i mig. 

Min förhoppning var att Folke Nikanor missat att intervjuaren var samma person som recensenten, eftersom bara en galen person skulle utsätta sig för en så obekväm situation. Det här handlade inte om mig, fastän det kanske verkar som det. 

Till min stora lättnad och förtjusning är Folke Nikanor, vars namn är en norrlandisering av hans givna namn Niklas Johansson, en riktig snällis. Han gör pianobaserad instrumentalmusik med hjärtevärmande melodier, norrbottniskt vemod och drömmar om en ljusare framtid. Tillsammans med producenten Christian Gabel (1900 och bob hund) har de skapat skivan Rymden enligt Folke Nikanor.
– Skillnaden mellan Rymden enligt Folke Nikanor och debutplattan Bottenviken är att min nya musik är djärvare och det elektroniska inslaget är mer påtagligt. Det är en genreöverskridande skiva som rör sig mellan svensk folkmusik blandat med elektroniskt och pop. En annan skillnad är Christian, eftersom han inte jobbade med mig på förra plattan. Jag har alltid gillat hans verk och frågade honom om inte han skulle vara med. 

Trots att musiken alltid varit en del av Folke Nikanors liv, tog det lång tid innan han prövade sin lycka på egen hand. 
– Jag debuterade sent, jag var 42 år då. Tidigare har jag spelat i många olika band som trummis, i bland annat House of Tomidas med Britta Persson men det är alldeles för obskyrt för någon att känna till. 

När jag frågar om det var något livsomvälvande som hände som fick honom att släppa egen musik säger han bara att det behövde hända. 
– Ska det bli någonting av det här, måste det bli nu. Det är synd att vänta tills man är 50 år. 

Trots att Folke Nikanor rört sig mot ett mer elektroniskt sound menar han att klaviaturen och melodin fortfarande är viktiga, men att de spelas på andra instrument än bara piano, han experimenterar med andra syntar. “Men hur kommer det sig att du inte sjunger på dina egna låtar?”, kan jag inte låta bli att fråga. 
– Jag är inte så bra på att sjunga, det är väl det. Svengelskt uttal, nasal röst och allmänt dåligt. 

Trots att Folke Nikanor själv inte sjunger på sitt album, så gästas han av två sångerskor. På Komet sjunger Annika Norlin (Säkert, Hello Saferide) och på Sångfåglar hör vi Frida Johansson (Barnet, Kraja). Det är inte första gången som han och Frida Johanssons vägar korsas. Förra året gjorde hon en remix på låten Boevens Psalm. Annika Norlin är däremot en helt ny bekantskap. 
– Det var speciellt att jobba med Annika just eftersom hon är min idol. Jag hade hört på något sätt att hon gillade förra skivan. Jag skrev melodin på egen hand men tänkte att sång skulle läggas på, så Annika fick skriva en egen text. Och hon är ju bäst i Sverige på text så det gick ganska snabbt.  

Folke Nikanor har byggt skivan runt sina tankar om rymden. I vårt samtal säger han skrattandes att hans förhållande till rymden är ett osunt sådant. Rymden är nog min största rädsla efter spindlar och han delar den med mig. 
– Rädslan för rymden har jag brottats med sedan jag var sju år och jag har fortfarande inte förlikat mig med det där. Jag har alltid älskat de stora tankarna om rymden och människan i proportion – man känner sig aldrig så liten som när man tänker på rymden. Det är väl det som är grymt, att vi är bara någonstans ute i universum men också exakt där vi ska vara. Allt och inget är en slump. 

När jag oförstående frågar varför det varit en inspiration som han velat grotta ner sig i försöker Folke Nikanor förklara. 
– Jag skriver all musik i en familjemiljö. Vilket innebär att ungarna skriker “jag är klar” eller “jag är törstig”, vilket skapar avbrott i skapandet. Och jag älskar det. Just att kunna gå ifrån, pyssla med annat, för att sedan komma tillbaka och försjunka på nytt. En dag när jag spelade upp en låt sa min dotter att det lät som rymden. Och där fick jag idéen till att göra den här skivan, som är då Folke Nikanors tolkning av rymden. Vi är många som drömt om att få resa ut i rymden en vacker dag. Och här har vi nu äntligen soundtracket.