Folke Nikanor gör modig musik. Hans små trallvänliga instrumentaler kan verka alldagliga och bagatellartade, men i den enkelheten ligger en smidig och ödmjuk briljans.
Ännu modigare är att låta sådana visor få oväntade instrumenteringar och arrangemang. Hans irrfärder i rymden får ibland bli lite öängre - över fem minuter - och ger sig ut på vådliga elektroniska utflykter från den välutforskade pianovisans trygga trader. I sin äventyrlighet glider han och producerande Christian Gabel - vars insats inte ska förringas - smidigt fram likt en blandning av Kraftwerk och mild 60-talsjazz som i Rymden enligt barnen, eller fångar besättningens generationsbredd när Släkten firar med elektronik, elgitarr och dragspel.
De använder till och med röster i Folke Nikanors annars instrumentala musik. I Saliga äro de renhjärtade och i Altersbruk Revisited klämmer en tjugohövdad sakral kör i, kanske mer som ett instrument än som bärare av text, och det fungerar utmärkt. Bara när de tar det ett steg längre och släpper fram Frida Johansson i Sångfåglar och Annika Norlin i Komet tappar musiken sin trollska karaktär. Det handlar egentligen mindre om brister i den sedvanligt resonerade Annika Norlin-anekdoten i synthpopklädnad, för som sådan är det inget fel på den, och mer om att dessa sånger i sin elativt konventionella form känns som en kompromiss i ett annars fullständigt egensinnigt och oförutsägbart sammanhang.
