48 timmar - Havanna

09:45 29 Aug 2013



Foto: Pelle Tamleht och Daniel Olsén för Mouli.

En stad utan internet, bankomater och sömn. Pelle Tamleht har gjort en blixtvisit och fått en elektrisk stöt av Havanna.

Till Kuba flyger du inte, som man kanske skulle kunna tro, enklast via USA. På grund av den oblida stämningen länderna emellan får det istället bli en liten senväg via Toronto innan jag slutligen tar mark i Havanna. Mycket tack vare mina nyinköpta kompressionsstrumpor känner jag mig, trots nästan ett dygn i kabin- och terminalmiljöer, ändå relativt fräsch när jag fiskat upp väskan från bagagebandet och glidit igenom visumkontrollen som i princip består av en glad nick och ett ”welcome to Cuba” – en high five är inte långt borta. det är, trots nio på kvällen, uppskattningsvis 32 grader varmt och en luftfuktighet så pass hög att man knappt märker av det strilande regnet. Medan jag väntar på min skjuts passar jag på att växla till mig en bunt pesos convertibles (cuc, eller mer informellt chavito), valutan som används mest frekvent av turister och vars kurs följer den amerikanska dollarn. Ironiskt nog får man emellertid punga ut med en extra avgift på tio procent om man växlar från just denna dollar, varför jag har med mig en näve euro. Knappt har kassörskan lämnat över mina sedlar innan det tutar utanför och en ”yank tank” (amerikansk veteranbil, reds. anm.) rullar fram med eurodisco dånande ur högtalarna. Mitt sällskap för vistelsen, som består av två svenska kläddesigners, en fotograf och en kubansk modell, har dykt upp. Jag skuttar in i baksätet där det vänligt nog har bunkrats upp med den lokala ölen bucanero och en flaska havanna club. Det blir uppenbart att sömn inte är något som står på mitt schema för den här kvällen.

Efter en deodusch i lägenheten som ska få agera hem under de närmaste dagarna bär det snabbt iväg till kvällens första stopp – en familjefest i centrala Havanna. När vi anländer är kalaset redan i full gång. På ett bord står några flaskor rom och två inhemska rumstempererade läsk att blanda med. På tv:n testar en musikkanal som spelar mestadels dancehall gränserna för hemmabiosystemet. I taket lyser lysrör. Alla rör sig som hermeliner och jag känner mig som en ful skogskatt. Jag gör dock mitt bästa för att hänga med och snart rör fötterna på sig av sig själva, inbillar jag mig. Varma i kläderna rullar vi vidare till en jazzklubb av den lite finare sorten. Det märker man kanske framför allt på att de har luftkonditionering, den första sedan jag klev av planet, med kylfunktion som levererar en inomhustemperatur på cirka tio grader. Ett liveband anfört av en Lionel Richie-klon får elektronerna att svänga. Klubben fylls sakta men säkert på av danssugna gäster och snart står inte ens barpersonalen stilla. Färden går vidare – under hela den här tiden har vår chaufför väntat utanför, vilket jag får extremt dåligt samvete för – till någon form av tonårsdisco där en snubbe i blonderat afro spelar skivor ganska dåligt. Någonstans här börjar bristen på sömn ta ut sin rätt och jag zoomar bokstavligt talat ut. Bildörren hinner knappt slå igen innan mina ögon gör detsamma och en kyss från en sagoprins hade inte kunnat väcka mig.

Dagen därpå är dygnsrytmen totalt förstörd och jag vågar därför inte ens titta på klockan när vi någon gång tidig eftermiddag väcks av att ägarinnan till lägenheten stormar in. Hon är sur för att jag inte har skrivit mitt visumnummer i liggaren.

– Vi måste ju veta vilka som faktiskt är här, om något skulle försvinna.

Jag ger henne mitt visum och frågar på knackig spanska vad den andra kolumnen är till för.

– Där skriver ni upp personnumret på de flickor ni tar hem.

När jag förklarar att detta inte är något som kommer att bli aktuellt viftar hon bara avvärjande med ett ”så säger alla”-veck i pannan. Det visar sig också vara precis därför vår guide har bokat in oss i en lägenhet istället för hotell där man generellt sett inte får ta med sig glädjeflickor upp på rummet. Prostitutionen sker överlag väldigt öppet i Havanna.

Vi beger oss till Hotell Presidente för att äta frukost och använda internet. Trots att min operatör bedyrat att telefonens surf kommer att fungera på plats är det nämligen stendött på den fronten, i likhet med de allra flesta kubanska hem. Då regeringens trevare till den amerikanska regeringen om att dra en fiberkabel över till kontinenten har gått bet inte bara en utan två gånger är nämligen bithastighet i Kuba en handelsvara i paritet med förädlat uran. Ensamrätten för företag och universitet att skaffa internetabonnemang är visserligen på väg att luckras upp till förmån för privatpersoner. Men ett sådant kostar fortfarande cirka en femtedels genomsnittslön, trots bandbredd likt ett 28-bitars modem. Vi beställer en Club Sandwich och fyra internetkoder, vilka dessvärre visar sig vara slut, och det kommer inte någon ny leverans förrän tidigast i slutet av veckan. Jag svettar till vid tanken på att vara avskuren från den digitala världen i nästan en vecka, men det lägger sig fort. En av studenterna jag pratade med kvällen innan berättade att uppkopplingen på universitetet är ransonerad till en timme per student och månad, och jag tänker att jag borde greja några dagar om han klarar det.


Malecón

Vi fortsätter till poolen på Hotell Nacional, som har blivit känt framför allt genom att delar av Gudfadern-trilogin utspelas där. Här finns det lite internet, men framför allt möjligheten att ta ut pengar. Något som har visat sig vara svårare än att tämja en vildhäst här i Havanna. Faktum är att jag under hela vistelsen nog inte passerar en enda bankomat. Efter en välbehövlig session vid poolen hoppar vi rena och fina in i ytterligare en amerikanare och åker längs den nästan milslånga strandgatan Malecón, som sträcker sig från våra hemmakvarter Verdado till hamnen i gamla Havanna. Längs hela esplanadens havssida samlas habaneros över dygnets alla timmar, medan den andra är lika full av hus som har nötts ner till oigenkännlighet av stormarna i samma hav. Det är en dramatiskt vacker och något beklämmande vy på en och samma gång.


La Guarida

På kvällen har vi bord på La Guarida, som för övrigt också sägs vara Beyoncés och Jay Z:s favoritkrog i staden. Restaurangen har precis som Hotel Nacional gjort sig känd genom Hollywood och i detta fall den Oscarsnominerade filmen Fresa y Chocolate från 1995. Numera är den en av Havannas mest kända privat-ägda restauranger – paladares. Det är inte särskilt förvånande att staden har fått stå kuliss för såväl filmproduktioner som plåtningar. Havanna är fullproppat av platser som ser ut att vara tagna ur sådana, och La Guarida är inget undantag. Matmässigt är det mycket fisk som gäller, och riktigt bra sådan. Faktum är att maten överlag visar sig vara sjumilakliv bättre än vad jag på förhand hört ryktas om. Efter middagen fortsätter vi till El Cocinero som vid vackert väder förmodligen är den perfekta inkarnationen av klubblokal. En nedlagd fabrik har befriats ifrån sitt tak vilket gör att hela övervåningen står inför bar himmel. Det enda som har lämnats är en 50 meter hög skorsten man kan gå in i. En engelsman spelar svindålig musik från sin Mac och någon gör ibland ett tafatt försök att få igång dansgolvet, men engelsmannen tar effektivt död på alla sådana med en arsenal av Oasisballader. Stämningen lyckas han som tur är inte bringa om livet och det dröjer även idag många timmar innan jag motvilligt rör mig hemåt.

Jag vaknar med en kräftskimrande solbränna trots regnet dagen innan. Det visade sig vara sant det de säger att solen tar även om det är molnigt. Vi rör oss in mot centrum för lite sightseeing för min del, och lite jobb för mina reskamraters. Det första stoppet är hamnmarknaden som säljer turistskräp. Detta är självklart inget unikt för Havanna som stad, mer en tydlig signal att turister inte är något ovanligt förekommande här. Jag köper en alibimaracas bara för att och rör mig kvickt därifrån med en rasslande väska. Vi tar oss istället fort till vad som vid första anblicken ser ut som en sönderbombad boxningsarena. Den visar sig inte bara vara aktiv utan används vid tillfället vi ramlar in genom porten. Efter att några pesos har bytt ägare får vår förmodligen ganska iögonfallande gruppering ändå låna denna för en knapp timmes fotografering. Och förmiddagen förlöper sedan på ett liknande sätt via det ena mer slående sceneriet än det andra.

Efter ett lokalt tips faller lotten på La Moraleja för lunch som inte bara visar sig vara riktigt bra, utan dessutom har en förträffligt trevlig vinkällare. Att personalen dessutom bjuder på lagrad rom och hemrullade cigarrer till efterrätt blir bara en prick över i:et i förträfflighet. Tillbaka i lägenheten får jag ett infall att se vad den lokala tv-tablån har att erbjuda. Apparaten saknar emellertid påknapp och jag tar tankspritt vad som finns till hands – en Jesusstatyett i vad som förefaller vara keramik. Jag stoppar in den i hålet där knappen skulle ha suttit, varpå det visar sig att Jesus är tillverkad i ett material som uppenbarligen leder ström. Det surrar till och jag ser mig själv göra en ofrivillig spontandans. Uppenbarligen är jordfelsbrytare inget generellt förekommande i de kubanska hyreshusen. Stram i högerarmen intar jag således den sista måltiden för resan på en restaurang som likt många i kvarteret Verdado, fram tills nyligen fungerat som bostadshus. En i vårt sällskap visar sig nämligen ha hyrt en lägenhet i huset blott ett par månader tidigare.

När vi kommer tillbaka till lägenheten noterar vi att det är fest ett par våningar ner i huset intill. Festdeltagarna vinkar åt oss från balkongen och signalerar åt oss att komma över, vilket känns som en värdig avslutning på mitt korta men intensiva Havannabesök. Festen skiljer sig inte nämnvärt från den vi var på strax efter jag landade, och för att inte förstöra känslan av en hopknuten säck avlägsnar jag mig diskret innan det går alltför vilt till. Ett par timmar senare blir jag upphämtad i samma bil som körde mig ifrån flygplatsen, och som nu kör i motsatt riktning. Taxichauffören frågar om jag inte har något USB-minne med ny musik medan vi rullar förbi murar med revolutionära slagord och det känns något filosofiskt som jag lämnar en stad som inte kommer att se ut på samma sätt nästa gång jag kommer hit.

På flygplatsen Toronto när jag slår på telefonen väntar ett sms från Mamma. ”Det står på löpet idag att Kuba öppnar för privat internet, är det du som..?”
 

SÅ TAR DU DIG HIT

Till Havanna flyger du exempelvis med Air Canada via Toronto. Stort plus för laddare i varje säte även i ekonomiklass. Även SAS flyger till Havanna via Frankfurt, där ena sträckan trafikeras av Condor. Ett tredje alternativ är att boka en charter. Då flyger du direkt men valmöjligheterna blir en aning mer begränsade.

HÄR ÄTER DU

Äter gör du helst på någon av de privatägda paladares som blir allt fler i takt med att det statliga monopolet luckras upp. På senare tid har många bostadshus helt eller delvis byggts om till restauranger.

La Guarida
Concordia 418, +5378669047, laguarida.com
En av Havannas mest kända paladares.

Casa Miglis
Lealtad 120 mellan Animas och Lagunas, casamiglis.com
Svensk/kubansk pärla om du mot förmodan skulle få hemlängtan.

La Moraleja
Calle 25 n.454, +5378320963, lamoraleja-cuba.com/es
Mysigt privatägd restaurang med bra vinkällare.

SÅ BOR DU

Det är med svenska mått relativt billigt att bo på hotell i Havanna, men om du klarar dig utan internet är det kanske extra kul att hyra en lägenhet.

Hotel Nacional de Cuba
Calle 21 y O, hotelnacionaldecuba.com
Hotellet som blivit berömt genom Gudfadern II är lyxigt och ligger strategiskt placerat nära Malecón.

Presidente
C/ Calzada Esq. Av. De Los Pre 110
I Verdadokvarteren ligger trevliga hotell Presidente.

Lägenhet
Kolla t.ex. cubaccommodation.com
Ska du stanna en längre tid i Havanna är det varken dumt eller särskilt dyrt att boka lägenhet. 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.

0 Kommentera

Fler artiklar

48 timmar Bombay

Teodor Stig-Matz tillbringade 48 timmar i indiska Bombay för att landa i att ni inte bör göra detsamma.

48 timmar Seoul

I Asiens New York (Tokyo är mer som ett futuristiskt L.A. någonstans i en nära framtid) är det viktigt att se bra ut.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!