Oinspirerande såsigt om utomjordiska konspirationer när The X-Files gör comeback.
Säga vad man vill om specialagenterna Fox Mulder och Dana Scully, men särskilt bra fältagenter var de aldrig. Under nio säsonger lyckades de uppklara någonstans mellan 0 och -1 brott. Varje gång de nystade upp en nationell konspirationshärva, upptäckte en ny monsterhybrid eller snubblade över ett flygande tefat såg de till att antingen skita i bevisföringen eller helt enkelt slarva bort den.
Pilotavsnittet från 1993 sätter formeln för serien när en anlagd brand slukar en obduktionsrapport av en förmodad utomjording. Och på den vägen är det. Med facit i hand låter det inte mer än rätt att FBI stängde ned avdelningen för övernaturliga mysterier efter nio år av aldrig tidigare skådad inkompetens.
Seriens stora comebackavsnitt inleder med att Mulder håller låda om hur regeringen sedan urminnes tider har mörkat utomjordisk aktivitet. Efter historielektionen spelar de ut sina triumfkort direkt: kraschade tefat, hemliga militärbaser och nedskjutna rymdlingar.
Men X-Files handlade förstås aldrig om det övernaturliga lika mycket som det handlade om det allmänmänskliga. Dragkampen mellan foliehatten Mulder och rationella Scully illustrerade vår dualistiska natur, om tro och skepticism.
2016 års Fox ”I want to believe” Mulder framstår som en konspirationsknäppis som bunkrar upp med kolloidalt silver snarare än den sanningssökare jag minns från nittiotalet. Dana Scully är lättare att relatera till, även om hon fortfarande målas upp som en ”tråkig mamma”-bromskloss som står i vägen för Mulders allt tröttare UFO-teorier.
Det första avsnittet är en besvikelse. Oinspirerande såsigt och hårdpackat med den mytologi som gjorde originalserien baktung. Mycket hellre än Mulders svajiga och mansplainande utläggningar om "etablissemangets sammansvärjningar" ser jag fram emot ”veckans monster”-avsnitten som jag minns och älskade från förr. Även om X-Files i dag förknippas med blekgrå utomjordingar och konspirerande cigarettmän var det de enstaka episoderna som var allra bäst. När Mulder och Scully samspelade, som en vandrande symbol för den mänskliga kampen, i drömlika monsternoveller brydde jag mig inte ens om hur usla de var på att göra sina jobb.
