En återkommande bild i True Detectives andra säsong är den som föreställer ett invecklat nav av motorvägar. Vägar som leder in och ut ur den fiktiva kaliforniska staden Vinci. För Vinci, som är lika mycket ett väsen som en stad, fungerar de komplexa vägnäten som ett nervsystem.
Här möter vi fyra kantstötta människor vars vägar snart kommer att korsas. Yrkeskriminella Frank Semyon vill lämna sitt förflutna bakom sig och börja på ny, hederligare kula. Den korrumperade snuten Ray Velcoro vill laga relationen med sin son. Ani Bezzerides är till skillnad från Velcoro en ren men oempatisk snut som brottas med uppväxten i en religiös sekt. Därtill motorcykelpolisen och krigsveteranen Paul Woodrugh, som inte kan få kriget ur kroppen.
När en affärskollega till Frank Semyon hittas makabert mördad, med ögonen sönderfrätta av syra, knuts deras fyra öden samman. Det är levnadsöden som befinner sig i kaotiska upplösningstillstånd där de enda ljusglimtarna är whiskydimma, terapeutiskt våld och kedjerökning av e-cigg.
True Detective säsong två hymlar inte med sitt massiva mörker, även om det stundtals ställer sig i vägen för djupet. När Velcoros exfru söker ensam vårdnad för deras gemensamma (?) barn bedjar han: "That boy is the only thing I have in my entire shitty life". Samtidigt, i en sylta, mässar en superdeppig trubadur: "This is my least favourite life". De har inget att vinna men allt att förlora.
Vinci är en stad som håller sina invånare gisslan. En sjuk kropp som slukar människor och skiter ut dem. Så snart du förstår det blir signaturbilden tydligare. För stadens avancerade motorvägsnät är inte ett nervsystem. Det är ett tarmsystem.
True Detective, säsong 2, har premiär på HBO Nordic den 22 juni.
