The Idol

Jimmy Håkansson 08:38 7 Jun 2023

Porrigt och platt i The Weeknds omsusade tv-produktion.

– He’s so rapey, säger assistenten Leia.
– I kinda like that about him, svarar popstjärnan Jocelyn efter att ha träffat och fallit för den mystiske nattklubbsägaren Tedros.

Jocelyn är stjärnskottet som efter ett nervsammanbrott behöver all curling hon kan få, bland annat av intimitetscoachen som inte vill att hon ska visa bröstvårtorna på sitt kommande skivomslag, pr-chefen som gör allt för att hindra spridningen av en bild där Jocelyns ansikte är glaserat med sperma, och managern som låser in nämnde intimitetscoach på toaletten så att Jocelyn kan blotta sig på omslagsfotogaferingen.

För Jocelyn är det stora bekymret diskrepansen mellan den hon är och den hon utger sig för att vara. Lever hon verkligen ett sant liv? Är hon det ”freak” hon utger sig för att vara i sin kommande singel World Class Sinner?
– Är det första låten du har spelade in efter din mamma dog? frågar Tedros samtidigt som han smeker hennes bröstvårtor med ett iskallt glas.

Om det inte har framgått än så vill The Idol provocera och förföra, men försöken slår ofta över till äckel. I en scen rullar den klassiska erotiska thrillern Basic Instinct med Sharon Stone och Michael Douglas på en skärm i bakgrunden, en övertydlig hint om vad The Idol vill vara – ett Basic Instinct fast 30 år senare. I stället påminner det om den samtida men universellt utskällda nittiotalskalkonen Showgirls.

Att arbetet med The Idol har varit fyllt av konflikter syns och märks. Stora delar av manuset har skrivits om efter nästan hela säsongen var inspelad och klar. Som konsekvens av det är de flesta karaktärer tunnare än pappret de är skrivna på och satiren av underhållningsbranschen har helt tappat styrsel. Assistenten Leia som också fungerar som ett slags vuxenbarnvakt är någon vi ska skatta åt, managern Chaim är en parodi med den sämsta mest odefinierade dialekten jag hört och The Weeknds porträttering av den enigmatiske Tedros sammanfattas väl med beskrivningen "so rapey”.

En anledning till kaoset är att Sam Levinson, känd från Euphoria, fick ersatta den ursprunglige regissören Amy Seimetz. Seimetz hoppade av efter att The Weeknd, som dessutom är seriens medskapare, krävde ett omtag då han ansåg att tv-serien hade ett ”för kvinnligt perspektiv”.

Av det jag hittills sett av The Idol (bara första avsnittet då inga screeners har delats ut) kan jag konstatera att så längre inte är fallet. Det kvinnliga perspektivet är närmast helt utraderat till förmån för den manliga blicken som nu får härja fritt, och resultatet av detta är att dynamiken mellan Jocelyn och Tedros påminner mindre om den mellan bdsm-paret i 50 Shades of Grey och mer om hustrumisshandlarvajben mellan Ike och Tina.

Det är oklart vem The Idol är till för. De som vill ha mer drama i sina porrfilmer, eller som vill ha mer porr i sina dramaserier? Oavsett lär de lämnas otillfredsställda av The Idol.

TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler tv-recensioner

Kvalster

Det börjar gå lite slentrian i att kasta Ann Petrén i tragikomiska loserroller. Samtidigt är det lätt att se varför: hon spelar dem så trovärdigt att hon aldrig verkar gjort något annat. Kvalster är inget undantag från regeln. Här spelar Petrén Monika, hemmafru sedan 20 år som lider av städnoja och bakteriefobi. I lägen

Grey's anatomy

För puritanerna är kanske sjukhusseriens guldålder andra halvan av 90-talet när Michael Chrichtons allt mer romanliknande skapelse Cityakuten stod på sin topp. Det där har jag tyvärr aldrig riktigt förstått, faktum är att det först är nu när det kommit in några lite mindre väluppfostrade elever i klassen (House, Scrubs,

Tommy Lee goes to college

Samtidigt som Gene Simmons tar på sig Jack Black-mössan i Rock School och försöker få brittiska konserthusknattar att inse fördelarna med spandex, attackerar Tommy Lee läroplanen från ett helt annat håll. Som ung och någorlunda fri från könssjukdomar lovade han sin mor att någon gång fullborda sin collegeexamen. Nu är ti

Extras

Att kalla Extras för en kompromiss är kanske lite taskigt. Men jag inbillar mig ändå att det amerikanska intresset i Ricky Gervais nya serie är det som gör att han är något mer nedtonad än i The Office. Extras är helt enkelt inte lika mycket enmansshow. Och Andy Millman är betydligt mer sympatisk än David Brent. Handling

Everybody hates Chris

I USA har Chris Rocks uppväxtminnen programmerats mot kritvita mördarmaskiner som The O.C. Här hemma ligger den bortstädad åt de 172 personer som både är Jamel Shabazz-romantiker och kan ratta in tv400. Det är synd. För Rock har valt en sympatisk väg när det tidiga 80-talets Brooklyn ska vägas och mätas. Everybody hates Chris är mer Roseanne än That 70's show, inriktad på ras, klass och vardag. Un

Veronica Mars

High school-noir med ett brutalt flickmord och en icke-rapporterad våldtäkt som säsongens röda tråd är kanske ingen helt tippad folkfavorit. Men så är det: [I]Veronica mars [/I]uppskattas lika mycket av grånande popkritiker som av riktiga tonåringar. Dessutom av samma orsak - ett ruskigt välavvägt manus. Veronica tillhö

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!