Porrigt och platt i The Weeknds omsusade tv-produktion.
– He’s so rapey, säger assistenten Leia.
– I kinda like that about him, svarar popstjärnan Jocelyn efter att ha träffat och fallit för den mystiske nattklubbsägaren Tedros.
Jocelyn är stjärnskottet som efter ett nervsammanbrott behöver all curling hon kan få, bland annat av intimitetscoachen som inte vill att hon ska visa bröstvårtorna på sitt kommande skivomslag, pr-chefen som gör allt för att hindra spridningen av en bild där Jocelyns ansikte är glaserat med sperma, och managern som låser in nämnde intimitetscoach på toaletten så att Jocelyn kan blotta sig på omslagsfotogaferingen.
För Jocelyn är det stora bekymret diskrepansen mellan den hon är och den hon utger sig för att vara. Lever hon verkligen ett sant liv? Är hon det ”freak” hon utger sig för att vara i sin kommande singel World Class Sinner?
– Är det första låten du har spelade in efter din mamma dog? frågar Tedros samtidigt som han smeker hennes bröstvårtor med ett iskallt glas.
Om det inte har framgått än så vill The Idol provocera och förföra, men försöken slår ofta över till äckel. I en scen rullar den klassiska erotiska thrillern Basic Instinct med Sharon Stone och Michael Douglas på en skärm i bakgrunden, en övertydlig hint om vad The Idol vill vara – ett Basic Instinct fast 30 år senare. I stället påminner det om den samtida men universellt utskällda nittiotalskalkonen Showgirls.
Att arbetet med The Idol har varit fyllt av konflikter syns och märks. Stora delar av manuset har skrivits om efter nästan hela säsongen var inspelad och klar. Som konsekvens av det är de flesta karaktärer tunnare än pappret de är skrivna på och satiren av underhållningsbranschen har helt tappat styrsel. Assistenten Leia som också fungerar som ett slags vuxenbarnvakt är någon vi ska skatta åt, managern Chaim är en parodi med den sämsta mest odefinierade dialekten jag hört och The Weeknds porträttering av den enigmatiske Tedros sammanfattas väl med beskrivningen "so rapey”.
En anledning till kaoset är att Sam Levinson, känd från Euphoria, fick ersatta den ursprunglige regissören Amy Seimetz. Seimetz hoppade av efter att The Weeknd, som dessutom är seriens medskapare, krävde ett omtag då han ansåg att tv-serien hade ett ”för kvinnligt perspektiv”.
Av det jag hittills sett av The Idol (bara första avsnittet då inga screeners har delats ut) kan jag konstatera att så längre inte är fallet. Det kvinnliga perspektivet är närmast helt utraderat till förmån för den manliga blicken som nu får härja fritt, och resultatet av detta är att dynamiken mellan Jocelyn och Tedros påminner mindre om den mellan bdsm-paret i 50 Shades of Grey och mer om hustrumisshandlarvajben mellan Ike och Tina.
Det är oklart vem The Idol är till för. De som vill ha mer drama i sina porrfilmer, eller som vill ha mer porr i sina dramaserier? Oavsett lär de lämnas otillfredsställda av The Idol.
