Gummifejset gör tv-comeback som åldrad barnprogramledare med nervsammanbrott och Willy Wonka-komplex.
Jim Carrey spelar barnprogramledaren Jeff Pickles vars familjeliv tar en tvär vändning när hans son dör i en bilolycka. Slitningarna är oundvikliga och obarmhärtiga. Jeff blir lämnad av sin fru, flyttar in i en studentkorridor och får allt sämre kontakt med sitt andra barn. Den enda ankarpunkten som kvarstår i hans liv är barnprogrammet som han lett i 30 år, Mr Pickles’ Puppet Time.
Kidding är inte bara Jim “Gummifejset” Carreys återkomst till tv-mediet, utan också hans första uppriktiga ansats till artisteri på flera år. Mr Pickles som både ser ut och fungerar som en åldrad Willy Wonka är den mest seriösa rolltolkningen som han har gjort sedan 2004 års The Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det är förmodligen inte en tillfällighet att flera av avsnitten regisseras av Michel Gondry.
Som många andra andra comebackhistorier av den här modellen är Kidding en kolsvart sådan. Jeffs självuppoffrande beteende slår ofta över till ett masochistiskt självutplånande som drabbar inte bara honom själv utan också människorna i hans närhet. Samtidigt som han utsätts för den ena förnedrande motgången efter den andra ser man hur hela hans väsen tickar ner till något slags Falling Down-crescendo.
Problemet med serien är att bakslagen blir för många och tragiken närmast farsartad. Vilket får mig att tänka: är Kidding en prestigefull dramedy eller en genomtänkt parodi på detsamma?