Slappa snoppar och knäppa kufar i HBO:s första svenska serie.
Det första jag ser i Lukas Moodyssons tillika HBO:s första svenska serie är en slak snutt. Go figure. Säg hej till Gösta. Den självutplånande polisongbohemen som flyttar från Stockholm för att bli BUP-psykolog mitt i småländska nowhere. Gösta är en irriterande naiv liten snällskit som skjutsar tjuven som försöker stjäla hans cykel och hjälper motvilliga tanter att bära deras kassar så att han missar sista tåget för att hälsa på sin flickvän.
Tv-serien Gösta är som om någon smart jävel fått carte blanche att göra världens mesta Modyssonska Lukas Moodysson-pastisch och möjligtvis smygit ner en nypa Roy Andersson for good measure. För det är roligt. Och jobbigt. Tänk dig Tillsammans, fast 20 år senare. Kul, visst? Och påfrestande. Gösta serverar en hög med kufar som staplas på varandra som kaplaklossar, tills vi har ett vingligt torn av knäppgökar som när som helst kommer att falla över oss och begrava oss i kuferier.
Och just det, snoppar. Bara någon minut in i första avsnittet skickar han en dickpic till nämnda kåta flickvän – som för övrigt blir besviken då bilden är suddig och svartvit (arty, säger Gösta) och penisen slak. Knappt hinner Gösta flytta in i rucklet han hyr på nåder innan hans kaospappa står utanför dörren. Kort därefter vrider han (pappan) sig på golvet i sin vintage Einstürzende Neubauten-tischa och gråter för att ingen vill ligga med honom längre. Classic Moodysson.
