Fargo

I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. 

Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manus-författare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell.

Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo.

I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost.

Tv-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla.