Backstrom

Att Backstrom är en amerikansk tv-serie baserad på ärketrötta Leif GW Perssons sluskige romanfigur har inte gått svenska medier förbi.

Ända sedan det började ryktas om en amerikansk tv-adaption av GW-böckerna rullade kvällstidningarna ut sina obligatoriska ”USA vet att Sverige existerar!”-artiklar med den välbekanta osen av mindervärdeskomplex.
 

Efter att ha sett första avsnittet av Backstrom finns ingen anledning att känna sig slentrianpatriotisk. Backstrom paketeras som en crime of the week-serie med en politiskt inkorrekt Rainn Wilson i huvudrollen. ”Brilliant detective, total dick” lyder hisspitchen som är lika oinspirerad som pilotavsnittet. För när Rainn Wilson (mer känd som superkufen Dwight Schrute i amerikanska The Office) hetssveper öl, trycker i sig baconbagels eller puffar på en cigarr tjock som en babyarm blir han bara parodisk i sin unlikeability. Särskilt töntigt blir det när Backstroms snutkollegor, med karaktärsdjup värdiga en klippdocka, ständigt ska påpeka hur sexistisk, rasistisk och homofobisk han är. Antingen för att vi inte ska glömma vad det är för serie vi tittar på eller för att klimatkompensera för de elaka skämten, som varken är elaka eller skämt.
 

Backstrom bygger på det uråldriga Sherlock Holmes-konceptet om en protagonist som är omöjlig att älska men som vi trots det måste dras med eftersom han – det är alltid en han – är så bra på sitt jobb. Men det mest förargelseväckande med Backstrom-serien är att den är så provocerande oförarglig.