Min sista träff med familjen Bluth slutade i kaos. Matriarken Lucille kapade fartyget Queen Mary, Buster ramlade överbord och George-Michael hånglade upp sin kusin. Trött på att vara den ende som ansträngde sig för att hålla ihop familjen stal Michael sedan sin storebrors yacht för att lämna allt bakom sig. Sju år senare plockar Netflix upp den flerfaldigt Emmy-belönade serien och vi är tillbaka där vi en gång slutade.
Utan stöttepelaren Michael som håller i trådarna flyter familjemedlemmarna runt som drivved utan riktning. Det omaka paret Tobias och Lindsay tar ett ”ninjalån” och kastar sig huvudstupa in i nollnolltalets bostadsbubbla, Gob flyr sitt jättekristna bröllop med ett blasfemiskt trolleritrick och George Senior bestämmer sig för att bygga en mur mellan USA och Mexiko.
Det nya Netflix-boet bär med sig några stora formändringar för serien. Den största skillnaden är att varje avsnitt fokuserar på en enskild karaktär. Efter sleeperhiten Arrested Development blev seriens stjärnor heta namn och skaparen Mitchell Hurwitz har därför anpassat den fjärde säsongen efter luckorna i deras scheman. Det är anledningen till att det knappt finns någon scen där fler än tre Bluths är i bild samtidigt. Det är en svaghet, men den nya formen är ett kreativt sätt att jobba runt det. För även om avsnitten är tillägnade en särskild karaktär skapar de tillsammans en förvånansvärt sammanhängande helhet. Genom att fläta ihop olika tidslinjer har de skapat en säsong som spelar som ett ovanligt långt avsnitt. Och det är först när man zoomar ut perspektivet som man inser vilken mäktig skapelse det här är. Som en 15 avsnitt lång Pulp Fiction-väv av storybågar som elegant växelverkar med varandra.
En annan grej är längden. De tidigare avsnitten var 22 minuter korta för att kunna skohornas in i tv-tablåns sitcom-hål. Men i Netflix-molnet kan de vara hur långa som helst – och utan reklam. Dubbelt så långt är lika med dubbelt så kul, right? Säg det efter att du har genomlidit en 37 minuter lång avhandling om Lindsay relationsbekymmer. Det gamla tidspressade formatet var en av originalets kvalitetsfaktorer eftersom det tvingade Hurvitz att skriva snortajt. Det nya friare formatet är packat med metalager men har en betydligt slappare skämtfrekvens. Dessutom är många av dem halvbegåvade callbacks. Som när Lindsays nye pojkvän Marky Bark råkar utlösa en blå färgbomb för tidigt, och på sig själv, och Lindsay säger ”I think he just blued himself”. De nya avsnitten är fulla av sådana referensskämt som är mer referens än skämt.
I sina bästa stunder är serien briljant dumrolig. Som när Tobias Fünke startar om på en ny kula och skaffar registreringsskylten ”a new start”. Men på grund av platsbrist så blir det ”anustart”. Om de nya avsnitten lyckas med något är det att visa hur fantastiskt karaktärerna kompletterar varandra. Arrested Development funkar bäst när det är en hårt drillad ensemblekomedi. När man får en halvtimme med dem på tu man hand lirar det inte lika bra.
Till nästa säsong hoppas jag att Mitchell Hurwitz gör allt han kan för att hålla ihop familjen. För Michael fixar det inte ensam.
Fjärde säsongen av Arrested Development finns tillgänglig på Netflix.
