Whiteout

Boss Hog är tillbaka. Jonathan Spencer skriker "Suck it to me baby" och Christina Martinez tänker på sex mest hela tiden. Titelspåret [I]Whiteout[/I] öppnar skivan och gospeln kliver rakt in i huset. Det har gått fem år sedan sist men vid första anblick är allt sig likt. Martinez har ett par minimala trosor och en matchande BH på sig. Hon är sådär rocksmal som man faktiskt bara är om man är just rockstjärna. Den röda munnen är halvöppen och hon ser lite förbannad ut. Det är inget snack om vad det här handlar om. Det handlar om blues. Om rock. Och om sex. Och de kallar det [I]Whiteout.[/I] Men vad hände med Boss Hogs smutsiga ljud? Jo, Tore Johansson hände (och så la vi till ännu ett namn på listan över Sverigevänner). - Hej, vi heter Boss Hog och vi är ett ganska trist popband som vill låta rock. - I fix. Problemet är att Boss Hog är rock. De är mer än rock. De är smutsig, spretig höftblues och behöver ingen hjälp. De behöver inte effekten som fick folk att säga: "Oj, det låter som att musiken spelas upp ur högtalarna på ett flygplan" - jag sa i alla fall det - och som förvandlade Cardigans till ett rockband. De har det redan i sig. Och tur är det, för det är deras enda räddning. I varannan låt lyser det smutsiga igenom och man minns vilka Boss Hog egentligen är. Ett långfinger åt den konventionella rocken. Tore Johansson är bara en av många producenter som varit inne och pajat. Jag blir förvirrad. Förra skivan släpptes på ett stort skivbolag (Geffen) och producerades av den legendariska Seattlemannen Steve Fisk. Nu ligger de på ett litet skivbolag (City Slang) och väljer producenter som jobbat med Cardigans och Red Hot Chili Peppers! Nåja, [I]Nursery Rhyme[/I] är jättebra. [I]Fear For You, Get It While I Wait[/I] och [I]Monkey[/I] också. Smutsiga beats, arga syntslingor och gitarrer från helvetet. Men [I]Stereolight[/I] kunde lika gärna ha varit Cardigans. Christina: vänta inte fem år till nästa skiva! Ring Steve Fisk och hoppas på att allt är förlåtet.