Weird War

18:30 4 Sep 2002
Beware vätesuperoxid! Den flåsande gospelrocken har gått och blivit med supergrupp. Ja, det stämmer, Ian och Michelle från partypolitiska the Make-Up har slagit sina påsar ihop med Royal Trux Neil Hagerty och Jessica Espeleta från Love as Laughter. Tillsammans gör de uniforms-r'n'b som Weird War, en titel som åsyftar allt vad USA tar sig för i allmänhet och deras beteende post den 11:e, gäsp, oj förlåt, september i synnerhet. Svenonius är lättidentifierad med sin funkiga falsett och Hagerty likaså, som freestylar loss på gitarren. Inledande [I]Baby It's the Best[/I] är en entusiastisk bluespastisch som nästan håller vad den lovar, Bergers and Fries

bjuder på skinande gitarrmelodier och på Family Cong

kommer de med en twist. Flertalet låtar, såsom [I]I Live in a Dream[/I] är så gott som oskiljbara från Make-Ups back-katalog och snart känns pseudonymen snarast som en konstruerad morot för att herr Svenonius gått och blivit uttråkad. Stånk och stön, spetsiga höftben och en Prince-röst som lydigt rör sig i unison med bluestolvan och levererar tjatig lyrik (No one will look at me, no one will talk to me, no one vill göra någonting med mig upprepat i all oändlighet och sen multiplicerat av en tjejkör). Titelspåret tillhör flickorna och är en hes White Stripes-demo som tar slut innan den börjar, men som också är den enda som lämnar mersmak. Om texterna gömmer livsviktiga budskap -- vilket jag i och för sig betvivlar, men det gör inget -- så är det nog snarare så de borde förpackas. I slutänden är det Hagerty och hans gitarr som går vinnande ur matchen - trots att skillnaden mellan Weird War och The Make-Up faktiskt är så hårfin att Fritz's Corners alla hedersmedlemmar redan slagit upp tältpinnarna utanför Pet Sounds.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast