Sabrina Carpenter "portade" journalister från Sverigespelningarna. Nöjesguidens Lykke Eder-Ekman gick dit ändå.
Det finns kretsar där pk-vågen fortfarande rasar. En av dem är mitt kompisgäng. När jag berättar för mina vänner att jag ska gå på Sabrina Carpenter genom en inbjudan från inga mindre än Klarna tappar en av mina väninnor all färg i ansiktet. Innan jag hinner fråga hur hon mår ryter en annan ”Jag ringer Expressen!”, en tredje skriker ”CANCELLERA! HENNE! NU!” Inom några sekunder är larmcentralen inkopplad, men ingen hör vad någon säger eftersom alla håller på att dö. I kaoset hinner jag få fatt i min väska, lämna brottsplatsen och åka till konserten.
När man är van vid att få betalt i ölburkar och kanske någon kommentar om hur ung man är då och då är det ganska skönt att för en gångs skull komma i kontakt med lite hårdvaluta. I det här fallet förbetald taxi. Jag känner mig som Andres Lokko när jag sätter mig i bilen, lutar mig ut genom fönstret och skriker ”Det finns en ny sheriff i den här dumma stan! HÖR NI DET?” när vi är så nära Götgatsbacken det går att komma med bil. Några minuter senare glider vi sakta upp framför, ursäkta min franska, Avicii arena och jag tackar för turen.
Sabrina har förbjudit press från konserten, enligt Aftonbladet. I själva verket har hon bara inte bjudit in recensenter. ”Det e lite som att säga att man e portad från Spy bar för att man inte har lista”, smsar Frasse. Eftersom det inte finns en enda journalist som inte skulle känna sig portad av en sådan förolämpning finns det inte heller en enda journalist på konsertområdet. Vissa skulle kanske se det som något positivt, att Jens Liljestrand för en gångs skull inte flåsar en i nacken. Det är lätt att luras av sådana små förmåner, men Jens frånvaro skänker utrymme till ett ännu äldre, och djupare, trauma.
Att gå in på Av*cii arena är nämligen som att återbesöka mellanstadiet, man är back to basics. Plötsligt konkurrerar man med blonda hår och thigh gaps på nytt. Undrar varför man känner sig så mobbad? Jag har aldrig sett så många barn förut. Var är deras föräldrar? Har de köpt de här biljetterna själva? Är det deras första konsert? Var har de köpt sina boots? Hur lägger man foundation sådär bra? Funderar de också på att köpa trekvartsbyxor? Måste man ha thigh gap för det? Eftersom jag är brunett är frågorna många och svaren få. Klart är i alla fall att det är en sjuk syn, ett bevis för att om vi hade kunnat införa skoluniform i Sverige över en natt om vi hade velat. Det är bara att be tjejorna plocka fram sina gogo boots, glansiga strumpbyxor, plisserade kjolar och korsetter. Det räcker och blir över till killarna också.
Den kungliga behandlingen fortsätter, efter taxin tar en Klarna-tjej mig under sina Klarna-vingar och visar mig till min plats. Min syster, som också ska på konserten. har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt sedan jag berättade vilka sittplatser jag skulle få. Jag har inte förstått varför. Sist jag var på konsert var Kent på 3 arena. Då satt jag på en plaststol, som satt fast i ett metallbord, och fick konstiga blickar av de knäpptysta journalisterna bredvid. Nu välkomnas jag inte av någon futtig liten plaststol med ett bord som hade passat bättre i en isoleringscell på Kumla. Utan ett eget... bås? Jag skulle vilja säga teaterbalkong, men vet att jag inte får. Efter en halv sekund har jag i alla fall blivit erbjuden champagne, vin, öl och tonfisktartar.
När maten bärs in och bekräftar min nyvunna upphöjdhet börjar olika retrolåtar spelas i högtalarna. Ja, ”retrolåtar”. Det finns inget bättre samlingsnamn. Kan tänka er listan man satte ihop i femman i tron om att man var subversiv? Det är mycket Sony & Cher. Till och med lite Bowie ibland. En tjej från Vogue pekar mot raden under oss och väser ”Där är Peg och Penny Parnevik!” som att hon inte haft möte med dem för en kvart sedan. Jag river upp godispåse efter godispåse i väntan på Sabrina.
När hon kommer ut på scen är det enda jag kan tänka på hur en riktig människa kan vara så lik incel-Stacy. Herregud, lugna er. Jag vet hur det låter, men jag menar bara att de på riktigt är superlika. Inte att jag hatar kvinnor. Sabrina har kortkorta klänningar på sig för det mesta, alla i olika färger och smyckade med små, små diameter. Det är så fint. Eftersom hon jobbar väldigt mycket med att se ut som en hemmafru från 60-talet har hon såklart också ett nattlinne på sig ibland. Det freakar dock tyvärr ur mig, speciellt när hon sätter sig framför en eldstad i penthouset som byggts upp på scenen och ser ut som att hon just har poppat en valium. Det är faktiskt lite okänsligt, om jag får vara sådan. I övrigt är allting estetiskt på rätt sätt. Till och med när hon sitter på en toalett och sjunger.
Under ett ombyte släpper jag blicken från scen. När jag vänder den dit igen ser jag ingen mindre än Leonard Cohen. På scen. Skoja. På storbildskärmen, där han pratar om poesi och säger ”If you wanna polish your soul, you write poetry”. Det kan man ju tycka vad man vill om, Leonard. I alla fall lite av en chock, man trodde inte att hans och hennes värld skulle mötas inför öppen ridå. Eller jag trodde inte det, men jag ville också kalla Klarnas bås "teaterbalkong". Sedan går Sabrina ut på scen igen i blå glitterstrass och får publiken, Sveriges samlade tolvåriga tjejer som sagt, att leka en lek som bara går ut på att skrika ”Bira bira bira, bärs bärs bärs”. Det räcker för att seal the deal för mig. När Sabrina slutligen kliver av scen är jag mycket, mycket nöjd.
Det återstår bara ett litet krux. När jag lämnar arenan är det tänkt att jag ska ta en taxi hem också, den ska också vara betald. Men för varje bil jag närmar mig vevar föraren upp rutan vid blotta åsynen av mig. Jag blir frustrerad, men är ändå tålmodig. Vi alla vet ju att det är den nya Andres Lokko som går runt och letar efter taxi. Det kommer komma en snart. Lite rädd fortsätter jag att gå längs bilarna och får samma bemötande om och om igen. Jag känner tårarna komma och till slut måste jag inse faktum: taxin hit var den första och sista betalningen jag får för en text i Nöjesguiden. Jag kravlar sakta fram över Globens oklara arenaområde, mot till vanlisarnas favoritplats – tunnelbanan, och känner Andres Lokkos ande lämna kroppen.
I en tidigare version påstods det att Kent spelade på Avicii Arena. Även om Nöjesguiden vill understryka att Lykke har full rätt till sin upplevelse har vi uppdaterat texten.
