bjuder på skinande gitarrmelodier och på Family Cong
kommer de med en twist. Flertalet låtar, såsom [I]I Live in a Dream[/I] är så gott som oskiljbara från Make-Ups back-katalog och snart känns pseudonymen snarast som en konstruerad morot för att herr Svenonius gått och blivit uttråkad. Stånk och stön, spetsiga höftben och en Prince-röst som lydigt rör sig i unison med bluestolvan och levererar tjatig lyrik (No one will look at me, no one will talk to me, no one vill göra någonting med mig upprepat i all oändlighet och sen multiplicerat av en tjejkör). Titelspåret tillhör flickorna och är en hes White Stripes-demo som tar slut innan den börjar, men som också är den enda som lämnar mersmak. Om texterna gömmer livsviktiga budskap -- vilket jag i och för sig betvivlar, men det gör inget -- så är det nog snarare så de borde förpackas. I slutänden är det Hagerty och hans gitarr som går vinnande ur matchen - trots att skillnaden mellan Weird War och The Make-Up faktiskt är så hårfin att Fritz's Corners alla hedersmedlemmar redan slagit upp tältpinnarna utanför Pet Sounds.
