Hur skriver man om familjelivet utan att tråka ihjäl lyssnarna? Det undersöker Jonathan Johansson på nya skivan Vita skelett och vita pärlor.
Remus och Romulus, Kain och Abel eller Medea och Apsyrtus. Är det någonting vi har lärt oss från antikens och religionernas gamla berättelser är det att vi aldrig verkar vara längre än ett ögonblick ifrån att banka ihjäl vår nästa. Samtidigt bleknar de i jämförelse med vår verkliga historia, där blodsutgjutelse och väpnade konflikter har varit lika självklart som att solen kommer gå upp. Spola framåt till nutid, och vi befinner oss i en värld där barn bombas, oligarker styr världsordningen, klyftorna ökar och tonåringar skjuter ihjäl varandra på öppen gata. Vi människor har uppenbarligen inte lärt oss någonting.
Som om inte det räckte behöver vi navigera våra relationer, meningsskiljaktigheter och inte minst konflikterna inom oss själva. Medan omvärlden står i brand gör vi vårt bästa för att distrahera oss med barnhämtningar, karriärer och drömmar om landställen och utlandsresor. Det hade kanske varit enklare att bara lägga sig ner och dö, men vi fortsätter harva på i hoppet – eller tron, på att världen kan bli en bättre plats.
Men om människan har en sådan tro på framtiden, hur tar vi oss framåt? Är det den starkaste som överlever, eller behöver vi välja solidaritet och kärlek till andra? Rymmer vi inte alla rentav dessa två sidor, och är det inte det som gör oss till människor?
Denna mammut till frågeställning går igenom Vita skelett och vita pärlor, en skiva som utforskar konflikternas natur och människans ljus och mörker, men som inte har för avsikt att besvara frågorna som ställs. Det är Jonathan Johanssons åttonde album som soloartist, och släpps i två delar i april. När vi träffas är det en vecka till att första delen släpps, men för honom är det inte en anledning att fira.
– Det känns fruktansvärt. Det gör det alltid. Illamåendekänslan släpper liksom inte. Det är klart att jag är stolt över vad jag har gjort, men det spelar liksom ingen roll.
Är du orolig för vad folk ska tycka, eller är det för att det känns naket?
– Ja, men det är väl att det är naket. Man blottar sig. Jag har ju ändå alltid fått ganska schyssta recensioner innan, men det är ändå som en naturlag för mig.
Fröet till albumet såddes för några år sedan, en kort tid efter Rysslands invasion av Ukrainas fastland. På en släktträff hamnade Jonathan i ett samtal med en ingift kusin som beklagade sig över kriget, och som sa att han trodde att människan hade förpassat skyttegravskrigen till historien. Där tändes någonting inom Jonathan.
– Det här är en väldigt intelligent person, men det var någonting med hans uppenbara förvåning – och därmed hans övertro till mänskliga framsteg. Att vi som människor borde veta bättre liksom. Men vi lär oss ju inte. Jag föll ner i den tematiken av uppenbara anledningar, och då tänker jag såklart på Ukraina och Gaza. Jag har velat gestalta hur det är att ha de konflikterna som en lång skugga över en i livet, säger han.
Parallellt med omvärldens tragiska skeenden finns även konflikter på hemmaplan. Jonathan Johansson är snart 45 år fyllda, en ålder där många i hans omgivning skiljer sig, familjer slits upp och barn drabbas.
– Många kämpar med att hålla ihop kärnan. Jag har haft de här två ämnena parallellt som ingång till plattan.
Skivan täcker ju ett väldigt stort scope…
– Ja, den är lite schizo och all over the place. Men samtidigt mycket sammanhållen, om jag får säga det själv.
Ja verkligen. Vanligtvis räcker det med att lyssna på en skiva ett par gånger och så har man fattat grejen, men denna har varit rätt utmanande att sätta sig in i.
– Det är fint att du säger det. Och det kan ju vara både positivt och negativt, för så fort det blir bara lite komplext i popmusik så möts det av motstånd. Men det är ju bara så jag gör skivor.
Jag tänkte på det här du sa om att vi aldrig lär oss, att det finns ett kollektivt ”vi” som människosläkte, men det finns ju också ett ”vi” som i de i din omgivning som kanske absolut lärt sig att man inte ska slåss?
– Ja, och det där är ju ständigt intressant. Men ge dem som ”lärt” sig att inte slåss en situation där det krävs, så kommer de att göra det. Det är i vår natur. Just nu är det en sådan blodtörst, och ”nu ska vi visa ryssarna”, och så sprang vi in i NATO på tre sekunder. Tankarna kring det här har blivit så inflammerade. Det går knappt att tänka i andra banor. Läs på om Tjeckoslovakien till exempel. Men det är ett för långt resonemang. Och så Trump på det, allt är förgiftat. Jag är ju uppväxt med pacifism, men skulle någon hota min familj skulle jag bli ett fucking monster på en sekund. Jag hade inte tvekat alls. Samtidigt måste det vara rätt att sjunga om fred på jorden.
Det låter väldigt mänskligt tycker jag.
– Ja, det är lite gymnasiefilosofi över det hela, men det innebär ju inte att dessa ämnen inte behöver tröskas, om och om igen.
Som jag sa innan, så är det ju ett brett tema. Hur har du navigerat tematiken i själva skapandet av skivan? Har det varit uttänkt eller har du kört på feeling?
– Det är väldigt mycket på feeling, och samtidigt är det ju en slump vad man ramlar över. Jag skulle flyga till Italien med familjen sommaren efter invasionen, och hade inte med mig några böcker. Jag gjorde en klassiker och svängde in på Pocketshop och plockade på mig The song of Achilles av Madeline Miller, en slags populärvariant av Illiaden. Då blev jag deeply hooked på grekisk och romersk mytologi och historia och fortsatte läsa på. Det limmade så fint med nutiden på något sätt – det var ett långt rys. Historien är en spegel – den upprepas inte, men den rymmer ju typ alla erfarenheter av hur det är att vara människa. Sedan är ju inte alla slagen så jävla sexiga, utan det är mer intressant hur folk har tänkt, agerat och levt.
Brukar det se ut så att du först samlar material innan du börjar skapa?
– Ja, jag börjar ofta så och så skriver jag en eller två låtar på temat – och sedan är flödet igång. Det kan vara svårt ibland när man har den här ramen att jobba med, eftersom saker som inte passar in där försvinner. Jag kan bli avundsjuk på artister som gör en skiva med tio låtar som handlar om tio olika ämnen, och jag försökte göra det på den förra skivan. Det gick väl nästan. Men jag mådde inte bra av det, och det var inte alls lika intressant när jag inte fick bygga upp det här universumet.
Utöver det historiska perspektivet är det ju en hel del aktuella referenser på skivan. Tycker du att popmusik behöver ha ett mått av aktualitet?
– Nej, det tycker jag inte. Men sedan blir det bara så när jag gör musik. Det är ingenting jag kräver av någon annan, men jag tycker alltid att det är kul om någon har någonting nytt att säga om tiden vi befinner oss i. Men det är en svår konst.
Det kan lätt bli lite preachy.
– Ja, och lite förutsägbart. Folk tycker säkert att jag är förutsägbar jag med, men jag tycker ändå att jag har lyckats navigera det där – att jag skruvar till det.
Det är mycket öppna frågor på albumet, och jag tänker att ett sätt att navigera det förutsägbara är att inte vara för tydlig med vad man tycker?
– Att tycka kan ju lätt bli väldigt tradigt. Men det kan vara roligt att tycka till om man sätter sig på tvären. Men ofta handlar det för mig om att skifta perspektiv och att belysa saker från ett håll man kanske inte sett tidigare. Det är väl en av konstens uppgifter, I guess.
Nu när du har hållit på så länge som du har gjort, finns det förväntningar på dig att jobba på det här viset?
– Det gör det säkert. Det är lite svårt att greppa vad det är för publik jag har. Det finns säkert de som går igång på ämnena jag skriver om, och så finns det de som går igång på the emotions. Men jag tänker inte så mycket på det. Däremot tänker jag på landskapet – P3, Spotify och reglerna för allting. Det är så lätt att hamna helt utanför om man gör någonting för annorlunda. Men det är inte så mycket publiken som det är maskineriet. Maskineriet är ju ondare än människorna. Oftast.
Under tiden vi pratat har Jonathan mestadels suttit med ansiktet vänt sidledes bort från mig. Jag undrar om det hjälper honom att tänka, eller om det är ett sätt att skydda sig från det obekväma i att prata om sig själv. Ibland vänder han sig ut mot fönstret, som om han letar efter att någon på gatan utanför ska ropa svaret till honom. Han har vid ett flertal tillfällen sagt att han inte gillar att göra press och kallat sig ”Sveriges obekvämaste artist när det kommer till intervjuer”. Som en del av maskineriet känner jag mig nödgad att fråga hur han ser på det där.
– Det är mest att jag är obegåvad när det kommer till allt sådant. Jag kan tycka det är imponerande med den yngre generationen och hur underhållande det är när de kommunicerar med publik och medier. De är verkligen bra på att använda det onda maskineriet, säger han.
Men din musik skulle väl få spridning ändå, även om du inte gjorde intervjuer?
– Intervjuer är ju inte alls en lika stor business som det var för 20 år sedan heller. Jag har ju byggt upp en publik, thank god. Den är inte jättestor, men den finns där. Men jag vill heller inte tappa viljan att nå en ny lyssnare med min musik.
Jag upplever att det finns en ängslighet bland artister idag att vara öppet politiska – kanske på grund av maskineriet. Tycker du att du har ett ansvar som artist att lyfta svåra frågor?
– Jag känner inget ansvar där. Det är inte därför jag skriver om de här ämnena, utan jag vill gestalta livet – och hur politiken ibland sipprar in i livet. Det finns liksom inga plakat i mina låtar. Jag är ingen opinionsbildare. Vissa konstnärer är ju det, och gör det snyggt för att politiken går parallellt med deras liv. Jag går sällan på demonstrationer, och är ingen aktivist i någon bemärkelse. Men det är en oändligt komplex fråga. Vad är konstens uppgift? Det viktigaste är att den inte är tråkig och ointressant, eller? Men fråga inte mig, fråga Lund.
Har du andra verktyg än musiken för att hantera omvärlden?
– Du, jag är tvåbarnspappa. I’m deep down in that shit. Att vara med barnen är ett otroligt bra sätt att processa samtidens demoner. Jag är glad på så många sätt att jag har dem.
– Wow, jobbigt annars, himlar Jonathan Johansson ironiskt och fortsätter:
– Så det är det jag gör. Jag försöker få så mycket tid som möjligt till jobbet, men 70 procent av dagarna går ju åt till att rodda det här projektet som kallas familj. Det är inte mycket mer än det. Valfrihet är det värsta som finns, och det är så skönt att det inte går att välja längre. Vad ska jag göra av min tid och mina pengar liksom? De här barnen ska överleva, de ska lära sig torka sig, borsta tänderna och läsa. Och det är det som är i fokus.
Det finns ett högre syfte helt plötsligt?
– Det blir ju vidrigt om man använder barnen som sitt högre syfte. Perverst liksom. Det finns något mörkt över att bara leva för sina barn. Men sedan kommer man ju inte ifrån att de verkligen tar upp en stor del av ens vardag, och det är oändligt skönt.
Trots albumets tematiska omfattning tar många av texterna från Vita skelett och vita pärlor ansats i det lilla, och där är barnen och familjelivet hela tiden närvarande. Det är teckningar på bilgolvet, någon som dricker mjölk och en smygsup på Leos lekland.
– Det är så fruktansvärt svårt att skriva om de sakerna utan att det blir cheesy och tråkigt. Det är därför det är så utmanande att använda mig av mitt liv som jag gör, för impulsen är ju att barnen måste in på något sätt – utan att folk kräks i munnen för att det är för gulligt. Men folk klagade ju på Håkan Hellström för att han inte skrev om att steka fiskpinnar och betala hyran. Jag vill skriva om fiskpinnar! Var det Jens Liljestrand som hoppade på honom, jag minns inte?
Säkert. Jag kan snarare tycka att det är kul när folk skriver om ämnen som inte är så himla uttjatade.
– Du är också i rätt ålder. Du har inga barn – men du ska ha det, most likely. Du håller bara på att ställa in synapserna.
Du har hållit dig lite utanför den här absoluta popfåran, och jag vet att du inte är en vän av senkapitalismen. Finns det en stolthet i att inte följa allt medströms?
– Jag skulle nog vända på det. Den här motviljan jag visar är på ett plan helt kosmetisk. När allting kommer kring så slåss jag för alla marknadsandelar jag kan, precis som alla andra. Sedan är det klart att jag har tackat nej till grejer som har varit för keffa, men det är liksom ingenting jag är överdrivet stolt över. Om det står mellan att ha ett vanligt jobb och att göra ett reklamsamarbete så väljer jag det senare. Jag vill ha råd att göra musik. Men med det sagt, jo, jag vantrivs i senkapitalismen.
Det känns inte så troligt att du skulle spela på en födelsedagsfest i Dubai.
– Nej men gud, det skulle jag inte göra. Men jag skulle ju heller aldrig få frågan. Det är ingen som vill ha mig där. Men jag är inte så värst imponerad av mina ställningstaganden, utan det handlar mer om ointresse.
Textraden ”Kärlek till de andra är som att cykla, som att lära sig italienska, mer än svårt om man är äldre än elva”, hur bottnar du själv i det?
– Jag tror att det är någonting man behöver bestämma sig för. Man kan se det som en politisk handling om man vill ha ett mer brett solidariskt samhälle. Men har man inte blivit fostrad till det är det väldigt svårt att tänka i de banorna. Vad var det JD Vance sa: ”First the family, then the community, then the country, and maybe then the rest of the world”. Ok kompis! Jag tror att vi behöver fostras för att upprätthålla en solidaritet som går utanför vår egen lilla kärna. Sedan var det en rolig rad eftersom jag fortfarande inte har lärt mig italienska. Trots tre kurser. Jag är verkligen sämst.
Är det inte farligt att tänka på de här ledarna som inkapabla att känna kärlek till andra?
– Absolut, och det är det jag menar. Hans sätt att tänka är logiskt – det är klart att du tar hand om dina nära först. Han är säkert världens gulligaste pappa, men hans sätt att tänka får enorma konsekvenser för världen. Han är liksom USA:s vicepresident.
Behöver vi lösa konflikterna inom oss innan vi kan lösa konflikterna mellan oss?
– Ja du. Alltså varje människa bär ju på sitt eget krig, och… öh, men…
– …
Det känns som att jag precis frågade dig hur vi uppnår världsfred.
– Haha, precis! Nej, men jag vet inte vad jag ska svara bara, för det är så lite man vet. Man blir bara äldre och äldre och mer förvirrad.
