Till Nöjesguidens senaste nummer har vi samlat alla våra Kent-recensioner genom åren. Här är Jan Gradvalls utlåtande om deras självbetitlade debutalbum från 1995.
The Persuaders slog fast att There’s a thin line between love and hate. Det är också en tunn linje mellan självutlämnande bekännelser och gnällig klagan. När Kent för ett par år sedan hette Havsänglar, och spelade i en källare i Stockholm, led bandet av exakt samma saker som nu blivit deras styrka. Låtarna är sannolikt ungefär de samma, det är samma stora pretentioner, hela tiden på gränsen att slå över till något svårsmält pretentiöst, men om Havsänglar var en halv meter offside över den linjen är Kent precis på rätt sida.
Det är inte många artister som förmått att balansera så nära den linjen utan att trampa över den; de flesta undviker att överhuvudtaget komma nära den av rädsla för att blotta sig. Två som har lyckats balansera är Morrissey och John Holm. Kents sångare och låtskrivare Joakim Berg verkar ha lyssnat mycket på dem båda. Han vågar stanna kvar lika länge vid vissa fraser, trots att rösten börjar att svaja. Joakim Berg låter på samma gång som en pojke med en törn i sin sida och någon som blickar ut från ett ensamt rum på Sabbatsberg. Ibland låter Berg också som en ung Brett Andersson, som denne lät innan han sprang 50 meter offside och omfamnades av sina nya lagkamrater i Simple Minds.
Även som låtskrivare är Joakim Berg exceptionellt begåvad. Han är inte lika skicklig på ord som Olle Ljungström och David Shutrick, men han kompenserar det med sin frasering. “Jag ser dig” låter platt på papper, men i Bergs mun är det årets bästa svenska textrad. Ingenting någonsin hade platsat på Iggy Pops The Idiot. Med tio lika starka låtar i rygget kan också musikerna i bandet briljera. Det låter Bob hund, det låter Spiders From Mars. Kent är ett band. När de sänker tempot håller man andan, när de ökar tempot blåser det på jorden.
Läs även: Kent - Dom som försvann.
