Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge intet nytt alltså. Men skivan bjuder på flera överraskningar. Eller åtminstone flera dimensioner. De sömniga sångerna bär tydliga spår av såväl folkmusik som den distade skola som kännetecknar mycket av amerikansk indie. Skivans andra spår, Neskwik, känns som något det amerikanska bandet Beat Happening (80-talets indieband med stort I) skulle vara stolta över. En annan överraskning står Neil och Jennifer i Royal Trux för. De har mixat skivan och definitivt gjort sig förtjänta av en del av äran. Det här hade kunnat vara fullkomligt ointressant om det inte varit för det stora ljudet. Gamla Spector-knep har nog kommit väl till pass och även om skivan knappast är någon milstolpe så är den stundom riktigt bra. Som Twin Peaks genom en distpedal.Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge intet nytt alltså. Men skivan bjuder på flera överraskningar. Eller åtminstone flera dimensioner. De sömniga sångerna bär tydliga spår av såväl folkmusik som den distade skola som kännetecknar mycket av amerikansk indie. Skivans andra spår, Neskwik, känns som något det amerikanska bandet Beat Happening (80-talets indieband med stort I) skulle vara stolta över. En annan överraskning står Neil och Jennifer i Royal Trux för. De har mixat skivan och definitivt gjort sig förtjänta av en del av äran. Det här hade kunnat vara fullkomligt ointressant om det inte varit för det stora ljudet. Gamla Spector-knep har nog kommit väl till pass och även om skivan knappast är någon milstolpe så är den stundom riktigt bra. Som Twin Peaks genom en distpedal.