Jag hade aldrig ens hört namnet. Virgil Shaw. Han släppte sin debutskiva [I]Quad Cities[/I] förrförra året, Kent på Skivfönstret berättar att den sålde åtminstone ett dussin och Grandaddy utnämnde den till årets album i - dra på trissor! - Mojo.
[I]Still Falling[/I] heter den andra och den är inget mindre än en personlig inbjudan till ett öppet hus i Shaws regi, som i sin allra finaste läderslips och broderade mockajacka bjuder på sötpotatis-soppa och nachos, som Van Morrison och David Berman har hjälpt till att slänga ihop i köket.
Nicolai Dunger, Son Volt och Gram Parsons hänger på låset flera timmar innan festen börjar och de lär nog stanna långt efter att alla andra gått hem - tills Virgil dyker upp i dörröppningen, med tandborsten demonstrativt i munnen.
Här och där låter det precis så, på Golden Sun, när orden sömnigt tampas med ett odefinierbart hinder innan de snubblar fram över hans läppar med en läspning. Ett energiskt piano överröstar hela den övriga orkestern och varje gång pekfingret träffar tangenten så rycker Ed Harcourt till hemma i Londonslottet, Ben Folds bestämmer sig för att flytta till landet och Kevin Rowland döper om sin [I]Listen to This till I Love You[/I] ("den borde alltid ha hetat så") av bara farten.
Jämnstarkt med pianot ligger en röst som aldrig blir svag, vars falsett inte gnäller och vars texter hade blivit välsignade av Kurt Wagner på stående fot. "The clock on the wall, it says it all, where the hell have you been?".
Förbannad? Ja. Självömkande? Njae, nästan inte alls.
Nio sånger och alldeles för kort så är det Merle Haggards [I]Sing Me Back Home[/I] som drar ner på tempot och rundar av festen. Nästan smickrad över det celebra sällskapet.
Virgil Shaw. Och jag hade aldrig ens hört namnet.
Skivbolag:
Artist:
