Tom Bauchop är den trettiofjärde - och just nu allra bästa - orsaken att trycka in en plastask färgglada knappnålar i Skottland på din popkulturella karta. Under namnet U.n.p.o.c. gör han popmusik som är så omedelbar att du kan lägga den flera meter från stereon och den springer sista biten själv, trycker på open, close, play och repeat all. Och sen sitter du där som ett glatt fån och skissar på CD-hinderbanor och en uppdatering av loppcirkuskonceptet.
Som så många andra artister på (japp, då var det dags igen: Tjatfesten) lilla skivbolaget Fence så verkar han inte riktigt ha alla kor hemma men, eh, desto mer svängrum för de han har.
Jag skulle heller inte bli förvånad om hans Edinburghlägenhet på något sätt har en lönngång raka vägen till Paul McCartneys ungdom och [I]Fifth Column[/I] är resultatet av densammes ratade låtskisser, kärleksfullt ihoptejpade i fel ordning av en man med samma optiker som bröderna Proclaimers.
Nej, jag är inte heller helt säker på vad jag pratar om.
Men så här då: [I]Fifth Column[/I] är den första godtagbara förklaringen till fenomenet allsång och en påfågelsfjäder i (den alltför ofta sorgligt slapphänta) D.I.Y.-scenens lilla hatt.
Tillsammans med en ynka trummis, Stu Bastiman, och inspelad på en undermålig portastudio i nåt sovrum, har Bauchop lyckats skapa en stor, luftig popskiva i snett nedstigande led från Beach Boys (här är det en gaphals som dubbat sig fram till den allestädes närvarande kören), med ett oerhört sinne för klassiska melodier men med en dåraktig syn på dem, och med ett lite småtaskigt gehör. [I]Fifth Column[/I] är således larvigt svängig, bitvis rolig, alltid energisk, lite ostämd, väldigt, väldigt älskvärd, och alldeles, alldeles underbar. Fence, hur ska jag någonsin kunna... oh tack så mycket!
Skivbolag:
Artist:
