Fredá var en del av mitt 80-tal. Jag vet inte varför, men deras kristna och hälsosamma framtoning tilltalade väl en 11-åring som var i full färd med att upptäcka ZZ Top, Dire Straits och annan 80-talsrock. Här kom det lätta alternativet (som om Dire Straits var för farliga) och jag spelade in varenda Fredá-låt som någonsin låg på Trackslistan. Det var så fin musik.
På fjärde soloalbumet [I]I det osynliga[/I] har inget anmärkningsvärt inträffat. Det är samma Uno och i min värld är han en bortglömd figur, en predikare utan något att säga, en folkets man, en förste älskare i tusentals radhus landet runt, kanske till och med Patrik Isakssons pappa. Och den här skivan genererar ännu en fet insättning på bankkontot.
Skivbolag:
Artist:
