Fredá var en del av mitt 80-tal. Jag vet inte varför, men deras kristna och hälsosamma framtoning tilltalade väl en 11-åring som var i full färd med att upptäcka ZZ Top, Dire Straits och annan 80-talsrock. Här kom det lätta alternativet (som om Dire Straits var för farliga) och jag spelade in varenda Fredá-låt som någonsin låg på Trackslistan. Det var så fin musik.
På fjärde soloalbumet [I]I d
Uno Svenningsson
Möss & människorJag kan bara se en sannolik förklaring till det här magplasket och det är att Uno Svenningsson så många gånger fått höra att han är en av Sveriges mest begåvade textförfattare att han till slut börjat tro på det själv. För sällan har jag hört texter i starkare behov av redigering och skoningslös självrannsakan än den blandning av filosofiskt mumbo-jumbo och utslitna plattityder som [I]Möss och män |
...due!
För mig var Uno Svenningssons solodebut 1994 från början enbesvikelse som sedan växte till en av det årets starkaste svenska plattor.due! tycker jag om redan från början. Innerliga och personliga sånger, utanatt man som lyssnare känner sig som om man tränger sig på. Utsöktaarrangemang. Den underbara rösten. Inte alls nå