När The Plan släppte Mon Amour 2001 låg världen för deras fötter. Eller åtminstone Sveriges storstadsregioner. De hade all den ickeironiska innerlighet som Håkan Hellström just satt högst på dagordningen, och Theodor Jensen var dessutom en bättre låtskrivare än sin gamla Broder Daniel-kollega.
Men saker kom emellan och The Plan rann ut i sanden. Theodor Jensen gav ut ett album i eget namn och bildade en tillfällig duo med Titiyo för den kriminellt förbisedda Keep Company innan han förra året plötsligt befann sig på de största scenerna igen, nu som medlem i sin andra gamla Broder Daniel-kollega Henrik Berggrens kompband.
Med Mikael Furugärde från The Plans tidigaste period tillbaka vid hans sida återuppväcks bandnamnet, men som lyssnare har man en känsla av att det här lika gärna hade kunnat ha ett annat namn. För även om deras relation och måhända också deras arbetssätt är kopplat till The Plan har duon alldeles för mycket integritet för att nöja sig med att bara plocka upp tråden där de slutade tillsammans för 14 år sedan.
Theodor Jensen har beskrivit duon som grundlig och omutlig, och beroende på vad man lägger för betydelse i de orden kan man konstatera att From Worlds Away låter just så. Bli bara inte lurad att tro att det betyder alltigenom perfektionistisk eller exakt. Om komposition, stämning och engagemang är rätt gör det inget om vare sig sången, rytmerna eller gitarrer är lite lösa i kanten.
Första singeln Love Is All Around till exempel böljar fram och tillbaka, tappar intensitet och hittar den igen, blir psykedeliskt flummig och hålls ihop av en konsekvent kör bestående av bland annat Titiyo. På samma sätt innebär slirande det både i den optimistiska poplåtar som Everyday och i återhållna croonerballader som I Cry with You. Låtskrivandet är gediget och verkar ha haft sin grund i katalogen av amerikanska standards av kompositörer som Cole Porter, Jerome Kern och Harold Arlen, tydligast i melodier som mjuka At First I Lied och den storslagna orkesterballaden So Alone. Drift Away OK har ett subtilt sväng från 60-talets souljazziga pop, och när Theodor Jensen går upp i falsett låter det som Lambchops mest publikvänliga stunder.
I A Confession visslar Theodor Jensen bekymmerslöst, trots att stämningen är närmast paniskt undertryckt, medan Everything’s Dead är så intensiv att det inte ges utrymme att sörja. Med texter från flera år och olika livssituationer finns här gott om starka känslor. När han sjunger till sin son på Frans - Theodor blir det av nödvändighet och för första gången hos The Plan på svenska, och i andra änden av spektrat är Theodor Jensens sätt att sätta ett obarmhärtigt strålkastarljus på ofrivillig ensamhet i Solo så naket och vackert att det gör ont.
