Sedan Shellacs debut, [I]At Action Park[/I], för fyra år sedan har en mängd band försökt att producera en lika solid, febrig och järnhård platta utan att lyckas. Svenska Brick är ett av få band som varit i närheten av den audiofila Chicago-trions nerv. Deras [I]Volvoland[/I], från förra året, nådde stundtals nästan upp till Shellacs nivå i fråga om repetativ minimalism, men i övrigt är det ytterst få band som ens varit i närheten. Det mest imponerande med Shellac är deras äckligt disciplinerade hållning till sin musik. Att föreställa sig bandet jamma i replokalen känns helt omöjligt.
Vanligtvis känns knappast en dylik konstnärlig inställning vare sig innovativ eller särskilt intressant. Alltför snäva ramar, oavsett yttring, tenderar ju oftast att verka kvävande snarare än utvidgande, men här fyller stringensen onekligen sitt syfte fullt ut. Med en obändig konsekvens mal Shellac fram sina förhållandevis långsamma låtar, oftast präglade av ett kargt, torrt och monotont komp med basen som dominerande instrument långt fram i ljudbilden. Som lyssnare är det svårt att inte känna ett visst mått av fruktan när man hör Steve Albinis kalla, oftast nollställda stämma ovanpå de mardrömslika tonerna. När han emellanåt låter stämbanden eller sin gitarr brisera mitt i det kontrollerade vansinnet känner man sig ganska liten.
Den som inte hört Shellac har definitivt något kvar att upptäcka i fråga om musik som berör. Plattan är inte helt lätt att hitta, och finns än så länge endast tillgänglig på vinyl. Längre fram i vår släpps den även på CD, men det finns ingen anledning att vänta tills dess. Detta är den enda farliga musiken du behöver.Skivbolag:
Artist:
