Chris Gaines. Så kallade sig countrysångaren Garth Brooks när han med med Stetsonhatten utbytt mot nysvärtad lugg och Zoolander-pose plötsligt kastade sig in i en parallell emokarriär i slutet av 1990-talet. Hans besvikna fans stod handfallna kring orsaken till lappkastet - berodde det på ett förlorat vad, var han desperat i relation till en utpressningssituation eller handlade det helt enkelt bara om tillfällig sinnesförvirring?
Ganska snart stod det klart att Garth Brooks bara hade gjort en helt vanlig Tommy Nilsson och sålt sin identitet i en PR-kupp för en planerad film där han själv skulle ha huvudrollen. Men skadan var skedd, och fortfarande är karaktären en ständig till lyteskomisk munterhet i breda lager.
Film är tydligen orsaken till att Sturgill Simpson kastar bort sitt anseende och vår tid med Sound & Fury. Skivan släpps tillsammans med en anime-samurajfilm, och den futuristiska approachen har tydligen inspirerat Simpson att blinka framåt mot countrymusikens framtid. Eller bakåt, för visionen kan bäst sammanfattas som ZZ Tops rymdboogieepos Afterburner från 1985.
Det är åtminstone den närmaste beröringspunkten för Sturgill Simpsons tungfotade nya elektroniska sydstatsboogie. Med en maskinförstärkt kraftfull bluesrock i botten tar han här ut kursen mot antingen nittiotalets hårmetal komplett med lager av flageolett-gitarrsolon som i Best Clockmaster on Mars, eller mot samma eras svulstigaste synthpop. Den misantropiska Make Art Not Friends tar konceptet längst med en renodlad korsning av Gary Numan och Billy Gibbons.
Det finns några enstaka avsteg i mer traditionell riktning, men bara ett enda lyckat. För rock’n’roll-försöket i Last Man Standing är både rankt och kraftigt överlastat, och bara Mercury in Retrograde är en stabil sång utan vare sig spandex, jetdriven hot rods eller Korgs keyboardgitarr. Den ensam räcker inte långt.
