Räkna med att Spoon fortsätter ett segertåg från indiestatus till att vara ett centralt major-band vars like vi inte sett sedan R.E.M.s genombrott. Utan att det känns utstuderat balanserat förhåller sig Spoon på sitt åttonde album till bredare publiklager i både pop- och rockläger, och är samtidigt så personliga och ibland obekväma att de fortsätter vara en angelägenhet också hos mer kräsna lyssnare. Kombinationen av de dimensionerna får kanske tillskrivas medproducenten Dave Fridmann, med band som MGMT och Flaming Lips på meritlistan, som har bidragit till att They Want My Soul är varierad, balanserad, engagerad och catchy som inget av Spoons tidigare album.
Britt Daniel är en sångare som personifierar just de egenskaperna, med en röst och en inlevelse som är intensiv och personlig, utan att riskera att skrämma bort radiolyssnare. Lika central för Spoons attraktion är Jim Enos rytmer, som är exakta och modernt påhittiga långt utanför sin grundgenre. Särskilt studsiga Inside Out och upptempohiten Let Me Be Mine mår bra av det, liksom dansrockavslutningen New York Kiss, som är lite stolpig såsom dansrock alltid är, men fullt funktionell och precis som mer än hälften av skivans låtar med påfallande radiopotential. För sin egen skull behöver de dock se upp med Oasistendenserna som börjar kunna anas i I Just Don't Understand.
