På Södra Sveriges andra album släpper Mattias Alkberg den renodlade rättframma punken och unnar sig lite spretighet. Så länge det i rimlig utsträckning relaterar till punk, givetvis. Det innebär ofta postpunk, flera ställen närmare bestämt en mer arty svenska postpunk som den lät för 35 år sedan, då Psynkopat, Elegi, Att Som/Unter Den Linden och Hjärnstorm letade udda uttryck strax innan elektroniska instrument blev standard i sammanhanget. Eller som The Bear Quartet kunde låta ibland, du vet.
Å andra sidan har Alkberg utvecklat ett helt eget och unikt uttryck som alltid färgar in all hans musik. Albumtitelns versala K skvallrar om att här finns någon sorts fri filosofisk dimension, och även om Mattias Alkberg konstaterar att han egentligen inte läst så mycket Kant tolkar han budskapet som ”i och för sig, men”. och så spelar han sin skramliga enkla punk krångligt och sina konstnärliga krångligheter simpelt. Vem har hört autotune-sång på en punkskiva, till exempel, och i en hatlåt till Danmark avfärdar han en radda orsaker till sin antipati innan bandet landar i ett storslaget koralt mässande istället för några explicita orsaken (för Danmark är "bara ett exempel” på mänskligheten). Den musikaliskt banala balladen Välj mig, å andra sidan, med sin självföraktande och fruset avklädda bedjan om kärlek kan framstå som lika svårälskad som sin huvudperson. Men den som inte väjer för det obekväma hittar det älskvärda både där och överallt annars på Rak Kant.
