RZA

Är RZA:s filmmusik från [I]Ghost Dog[/I] det bästa han spelat in? Varje ny session med soundtracket till Jim Jarmushs välbekanta film om en samuraj (Forrest Whitaker) i New York leder mig allt mer mot att misstänka det. Snuttarna är försvinnande korta men bjuder på en mästerlig variationsrikedom på filmens tema. Musiken är halva filmen. (Ett förtydligande: varianten av soundtracket som avses är skivan med den faktiska musiken från filmen - tillgänglig på Japan-import. Den europeiska varianten av filmsoundtracket innehåller inte originalstyckena utan liknar mer "music inspired by [I]Ghost Dog[/I]"). Alltså, i lika hög grad som RZA legat bakom Wu Tang Clans bästa album, är han en Lalo Schifrin från Shaolin. Det är synd att han slösat tio år i branschen på att sälja Wu Tang-sockor till tyska fjortisar istället för att göra filmmusik på heltid. [I]Birth of a Prince[/I] överraskar på så vis att den stakar sig fram i ett nyskapande och vågat sound. Här verkar RZA tagit intryck av Wu Tang Clans andra stora affischnamn, Ghostface Killah. Sättet Ghostface Killah väljer säregna ljudkulisser ekar på RZA:s egna [I]Birth of a Prince[/I] - det verkar som om RZA här försökt åstadkomma något lika eklektiskt. Trots att tempot är varierat och stämningarna i låtarna ibland oväntat experimentella faller det lite på RZA:s närvaro vid mikrofonen. Någonstans mellan framförande och mixningen går RZA bort sig. Han saknar den omedelbara igenkänningsfaktorn som flera av hans kollegor i Wu Tang Clan har. Texterna lyfter sällan av egen kraft och RZA är rätt utlämnad åt att beatet är tillräckligt bra för att det ska gå ihop. Första spåret är till exempel bra upplagt, efter ett orkestralt soulintro bryter låten ut i en lagom sinnesslö freestyle över discorytmen från Grandmaster Flash & The Furious Fives [I]Superrappin[/I], med endast en extra liten syntmatta som komp. Variationsrikedomen är stor bland skivans 16 spår. Men den fina psykotiska soulen tvingas in bredvid en del riktigt simpla produktioner, låtar som låter som ratade rytmer från något sentida urbota tråkigt EPMD-album.