Är RZA:s filmmusik från [I]Ghost Dog[/I] det bästa han spelat in? Varje ny session med soundtracket till Jim Jarmushs välbekanta film om en samuraj (Forrest Whitaker) i New York leder mig allt mer mot att misstänka det. Snuttarna är försvinnande korta men bjuder på en mästerlig variationsrikedom på filmens tema. Musiken är halva filmen. (Ett förtydligande: varianten av soundtracket som avses är sk
Sanctuary/Showtime
The MavericksPaus blev splittring blev återförening och sjätte album. Efter Raul Malos soloäventyr [I]Today[/I] förra året är han nu tillbaka i The Mavericks famn, där tryggheten består i äventyrslust. Här är det mesta precis så mångfacetterat som vi vant oss vid. Kort och koncentrerat, med en halsbrytande buffé av den amerikanska söderns samtliga musikstilar vars make inte hörts sedan Texas Tornadoes.
Inle |
SpiritualizedJason Pierce går in för landning. Äntligen har han läst om Babels torn - det är inte det fysiska avståndet till himlen som ger närkontakt med högre makter - och lämnar sitt spirituella kringflytande i rymden för att söka frälsning på jorden. Med Guds hjälp blir det ingen krasch, men markkontakten är inte särskilt graciös.
[I]Amazing Grace[/I] är snabbt inspelad - en låt per dag och få pålägg - |
Gorky's Zygotic MynciPå förra skivomslaget: En gul läskburk med bandets namn svävar i det blå. På nya: Ett trasigt dockhuvud på pinne nedstucket i sanden. Jag anar svårmod och visst har walesarna Gorky's Zygotic Mynci gått och blivit ännu lite ledsnare sedan 2001 års [I]How I Long to Feel That Summer in My Heart[/I]. [I]Sleep/Holiday[/I] är stundtals lika lågmäld, men har tappat några medryckande melodier n |
John Hiatt & The GoonersÄnda sedan John Hiatt blev vuxen har han haft ambitionen att spela vuxenrock, att skildra sin mognad och sina livsskeden. För femton år sedan ledde det till den jublande hyllningen till nyfödda [I]Georgia Rae[/I], men ungefär i samma veva började John Hiatt bli bekväm, och prioriterade lugna hemmakvällar, avbetalningar, grabbträffar ibland på någon bar både i sin musik och i sina texter.
Numer |
Lloyd Cole
Det gör inte Lloyd Cole något att han har blivit en obskyr kultfigur. Han trivdes ganska bra som hyllad popstjärna, men han har alltid älskat och besjungit de kulthjältar han numera själv tagit plats bland. Några år på dekis, utan skivkontrakt och med gratis akustiska barspelningar som enda sysselsättning, verkar bara h
Hall and OatesHall and Oates tredje album på tretton år är ett faktum och som vi har längtat! Eller inte? Deras andra skiva [I]Abandoned Luncheonette[/I] från 1973 är ett bra ögonblick i folkrockhistorien, men killen med det lockiga svarta håret och den stora lika svarta mustaschen är tillsammans med killen med det ystra blonda hårsvallet inget annat än de senaste 20 årens ansikten utåt för studiomusiker världe |
Diverse ArtisterHyllningsskivor med ett budskap är vardagsmat. Lite ovanligare är det att musiker väljer att hylla sig själva, men rättrådiga Henry Rollins backar inte för sånt. Äras den som äras bör, tänker han självgott och tar sig an Black Flags katalog en gång till.
Till hans försvar kan anföras tre förmildrande omständigheter. Den första är stödskivans goda syfte. Avsikten med [I]Rise Above[/I] är att up |
Dolly PartonFörra årets livskrisdokument [I]Little Sparrow[/I] var precis det vi alltid önskat oss från Dolly Parton. Droppad av skivbolaget och tillbaka i barndomens Knoxville sket hon i alla kommersiella förväntningar. Hon gjorde det som föll henne in, så istället för den Nashvillepop förklädd till country hon prånglat ut via TV-shower och nöjesparker sedan 70-talet sjöng hon bluegrass.
I sådana sammanh |
Joey Ramone"I'm sitting in a hospital bed/ I want my life/ It really sucks" --varje textrad naturligtvis upprepad fyra gånger -- sjunger Joey Ramone i I Got Knocked Down (But I'll Get Up) . Då går det inte längre att låtsas som att det här bara är en av den ständiga raddan Ramones-skivor -- visserligen alltmer sällsynta under det senaste decenniet, men ändå. Retrospektiva album brukar vara ganska slar |
