Rockmonster

För knappt ett år sedan debuterade Rockmonster, och hyllades bland annat i dessa spalter. Själv grubblade jag över var storheten låg. Det var helt okey skränig rock, men jag hörde mest ripoffs av amerikanska självförbrännare, visserligen kompetent men inte särskilt spännande. Ett år senare fattar jag äntligen. Felet låg hos mig, jag lyssnade helt enkelt på för låg volym, och det är ett fatalt misstag när man har med Rockmonster att göra. Vad har då hänt sedan debuten? Inga överraskande stilskiften, men ändå stora framsteg. Rockmonster har lagt i traktorväxeln, och mullrar långsammare och dovare än på debuten. De tydligaste inspiratörerna är desamma, men ljudet är mera avskalat med Fredrik Wennerlunds pukor tillsammans med ekande gitarrer ytterligare framlyfta. [I]Salt Lick[/I] är fullständigt naken, här hörs bara gitarr över försiktiga slagverk och ett mycket långsamt tungt takthållande, och någonstans mitt i smyger en mellotron eller möjligen en såg in för att försiktigt påminna om sin existens. Titellåten är lika långsam, och även [I]Propulsion[/I] smyger fram, men mister inte i suggestivitet. Oftast låter det ändå mycket om Rockmonster. Den distade gitarren på [I]King König[/I] och monotona [I]Random Love Generator[/I] skulle göra Ron Asheton avundsjuk. Den dominerande gitarrinspiratören är annars Ivy Rorschach, som skulle kunnat vara gitarristen som övertygar så våldsamt på [I]Eightysevenxxxx[/I] och [I]Slowstride[/I]. Men sånt klarar Johan Skugge lika bra tillsammans med Martin Thomasson, som tvingas mässa ordentligt högljutt på [I]Boiler[/I] för att överrösta gitarrernas oväsen. [I]Machine[/I] adderar en analog synt till ljudbilden, och [I]Ex-Statik[/I] är renodlad Suicide, komplett med Alan Vega-stön. "Our love is like a world of confusion, our love is like an out-of-tune song". Mer än två ackord behövs inte för att skapa stor rock, menade Lou Reed, och Rockmonster spetsade öronen. Rent eller falsk spelar ingen större roll. Bara det är mycket eko och dist på gitarren är det ett recept som Rockmonster fortfarande kokar välsmakande soppa på. Har du någonsin fascinerats av Cramps, salig Jeffrey Lee Pierce eller Alan Vega kan du inte klara år 2001 utan Rockmonster. Skit i grannarna, Rockmonster mår bra av och förtjänar hög volym. Låt dig dessutom sporras av bandets undertryckta aggression så att du enbart med blicken kan avfärda paret under när de har mage att ringa på dörren för att klaga. För det lär de göra.