När The Rolling Stones luftar sin konservatism med ännu en avskedsturné finns det anledning att påminna om att åldrande inte alltid behöver betyda bakåtsträvande eller upprepning. Snart 70-åriga Robert Plant till exempel fortsätter utforska omvärld och samtid med samma storögda nyfikenhet som han gjort ända sedan Led Zeppelins dagar, och för honom leder det alltid till angelägen och framåtblickande musik.
Visst kan gamla nostalgiker hitta en rak linje från dåtid till nutid, under förutsättning att man inte är konservativt rigid. För den suggestiva groove han bygger sina snirkliga strukturer på kan numera lika gärna vara dova triphopkonstruktioner som västafrikanska trummönster, och när ett traditionellt trumset till slut rullar igång ett mäktigt John Bonham-muller i Chrissie Hynde-duetten och skivans enda cover Bluebirds Over the Mountain ställs det omedelbart mot både stenhårt taggig elektronik och ett fiolsolo hämtad från brittisk folkmusiktradition.
De melodier som brukade komma från Jimmy Pages gitarr är numera lika gärna stilla akustiskt gitarrplockande som repetitiva slingor på indiska eller arabiska stränginstrument, aldrig med exotiserande avsikter utan för att de är självklara beståndsdelar i Robert Plants musikvärld. Han balanserar viskande berättande med intensitet och samma kraft som i sin barbröstade ungdoms dagar, bara inte lika explicit som då.
Desto mer uttalad är han i kritiken mot imperialister och auktoritära ledare. I Carving Up the World Again skickar han en känga i Trumps riktning (”It’s no surprise they hide behind a wall and not a fence”) och New World resonerar vasst och precist om nödvändigheten och nyttigheten i världsmigration.
Den nyfikenhet och samtidigt stabilitet Robert Plant visar upp på så sitt tolfte soloalbum och nästan 50 år in i sin karriär är överväldigande, och jag kommer på mig själv med att bara stanna upp och rysa av välbehag gång på gång under lyssnandet. Ja må han leva uti hundrade år.
