På Blow it up, som ratades från albumet, mässar R. Kelly att han är 60% r'n'b och 40% hiphop, och enligt mina beräkningar så stämmer fördelningen ganska bra på Double up. Först och främst är det dock ett album som är närmast idealiskt avvägt mellan snusk, mäktiga metaforer, kärleksdramer, gulligull och vanligt, hederligt vansinne. Instinktivt känns det som hans fjärde bästa album, på allvar.
Det såg inte ut så till en början. Efter semihaveriet TP.3 reloaded fruktade vi kellzister att han än en gång skulle försöka vinna andelar i samtliga marknader med en illa ordnad parad av gästartister. Double up är förvisso tjockt med sådana, men förmodligen har någon på marknadsavdelningen sett till att de aldrig får tillräckligt med utrymme för att förstöra R. Kellys visioner. Bra så. (Värre är att scharlatanen Kanye West fått en fot i dörren, men han kommer att få sitt i helvetet.)
Double up är ett väldigt jämnt album, men två spår står ut. Främst den beryktade The zoo - en enastående kellzk övning i att använda metaforer som slagborr - och så Real talk. Drygt 10 år efter Be careful orkar Robert inte argumentera med några brudar längre. Där han förr hade gått ner på knä och pratar med Gud, alternativt steppat bort sina besvär, skäller han ut sin tjej efter noter och ber henne dra åt helvete, utan att låta henne få en syl i luften. Mäktigt så det förslår, men i vanlig ordning väger han upp det i låtar som Sweet tooth där han älskar alla tjejer, såväl tjocka som riktiga.
Det såg inte ut så till en början. Efter semihaveriet TP.3 reloaded fruktade vi kellzister att han än en gång skulle försöka vinna andelar i samtliga marknader med en illa ordnad parad av gästartister. Double up är förvisso tjockt med sådana, men förmodligen har någon på marknadsavdelningen sett till att de aldrig får tillräckligt med utrymme för att förstöra R. Kellys visioner. Bra så. (Värre är att scharlatanen Kanye West fått en fot i dörren, men han kommer att få sitt i helvetet.)
Double up är ett väldigt jämnt album, men två spår står ut. Främst den beryktade The zoo - en enastående kellzk övning i att använda metaforer som slagborr - och så Real talk. Drygt 10 år efter Be careful orkar Robert inte argumentera med några brudar längre. Där han förr hade gått ner på knä och pratar med Gud, alternativt steppat bort sina besvär, skäller han ut sin tjej efter noter och ber henne dra åt helvete, utan att låta henne få en syl i luften. Mäktigt så det förslår, men i vanlig ordning väger han upp det i låtar som Sweet tooth där han älskar alla tjejer, såväl tjocka som riktiga.
Naturligtvis slår det slint ibland, som i rockförsöket Rockstar och tradcrunken Rollin", men det är i sin ordning då han överraskar med saker som baktakts-trudelutten I like love, som förmodligen är den mest meningsfulla reggae jag hört sen UB40s Red red wine, komplett med leksakstrumpeter och allt.
Trots att R. Kelly ännu inte överträffat sitt magnum opus TP-2.com så säger min manliga intuition mig att ni inte kommer höra mycket bättre än Double up i år, så detta är en fullpottare by default.
Trots att R. Kelly ännu inte överträffat sitt magnum opus TP-2.com så säger min manliga intuition mig att ni inte kommer höra mycket bättre än Double up i år, så detta är en fullpottare by default.
Skivbolag:
Artist:
