The Plan

Carl Reinholdtzon Belfrage 15:34 30 Oct 2006
Det häpnandsväckande med Broder Daniel var inte att medlemmarna hoppade av titt som tätt, bildade egna band, kom tillbaka, slutade igen, tog sabbatsår etcetera etcetera. För den som stod nära bandet var detta väldigt naturligt. Det som var värt att notera, det mest överraskande, var att bandet höll ut så länge som det gjorde. Få band har rymt så många naturliga artister med eget språk, tänkande och uttryck. Henrik Berggren, Håkan Hellström och Theodor Jensen är naturliga artister. Vad som för andra framstår som djupt onaturligt, att visa upp sina innersta sinnesrörelser, är deras livsluft. Och det känns aldrig så tydligt som i Theodor Jensens The Plan. Texterna handlar fortfarande om att inte hitta en plats, att allting på något sätt kvittar, att man egentligen kan kasta tärning om allt. Låta slumpen föra en över vardagens meningslösheter. Låter det hopplöst och negativt? Well, där nihilister och gothtroll stannar vid meningslösheten går Theodor vidare och hans musik upplevs ständigt som livsbejakande och nästintill positivt romantisk. Öppningsspåret Another är en typisk The Plan-låt. Så typisk Theodor Jensen. Den sammanfattar hans natur väl. Titellåten Walk for gold är skivans Mon amour med Jari Haapalainens My aim is true/countryflamenco/Morricone-produktion. Hela skivan har filtrerats genom en gammal Sergio Leone-western, det är ensamt, vidderna är öppna och skönheten är något förvriden. Walk for gold är The Plans tredje skiva. Theodor är numera ensam och skriver allt själv. Mikael Furugärde har lämnat för att skriva böcker. Inte mycket har förändrats, The Plan har ständigt präglats av Theodors uttrycksfulla Rasmus på luffen/Stand by me-pop. Det är fortfarande lika delar glasklar existentialism som drömsk naivism. Han ger en reflekterande, men direkt bild av verkligheten. Ibland snubblar han. Ibland träffar han livsnerven rätt. Men Walk for gold är också mer reserverad, lite av ett sorgligare slag än föregångarna. Mer observerande. Som om Theodor Jensen svävar ovanför allt och alla. Det är särskilt märkbart i avslutande gosskörslåten Dona nobis pacem. Där är hans konst närmast hans natur. Stilla kontemplativ.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner