CD

Clap your hands say yeah

Clap your hands say yeah gjorde en av förra årets bästa plattor, den låg till och med etta på mitt personliga bidrag till årsbästalistan i Nöjesguiden. Som ett mer uppsluppet Arcade Fire, med refränger söta och uppradade som smultron på ett strå.

Au revoir Simone

Det är så himla retligt. Jag tog på mig att recensera New York-brudarna Au Revoir Simone för jag kände att det var så givet, så himla enkelt. Är så fantastiskt trött på bleka sjunga fint-tjejer och Au Revoir Simones medelmåttiga och väna synthpop har aldrig sagt mig ett dyft.

Bloc Party

Det vore lögn att säga att jag lyssnade sönder Silent alarm när den kom. Inte för att den på något sätt är dålig men i en tid (trias, jura, krita, 2005) när Gang of four-referenser, Three imaginary boys-basgångar och åttiotalsposerande var comme il faut på den trendkänsligare delen av rockscenen gällde det att plocka russinen ur kakan.

The Shins

Jag är rysligt kär i The Shins. Att lyssna på Wincing the night away är som att krypa ner i ett Alice i underlandet-hål.

Explosions in the sky

All of a sudden I miss everyone klockar in på 44 minuter vilket är exakt vad det tar mig att gå till Sankt Eriksplan. När jag vrider om låset smeker The Birth and death of the day mina öron.

Studio

et spekuleras i att de baleariska vågorna har ebbat ut.

The Plan

Det häpnandsväckande med Broder Daniel var inte att medlemmarna...

John Legend

Inbillar mig att Once again är en skiva för den vuxnare människan...

Jarvis Cocker

Den mest välklädde, vältalige och paradoxale revolutionären inom populärmusiken...

Albert Hammond, jr

Gibraltar-ättade Albert Hammond, född i London men snart verksam musiker...