CD

Det vore lögn att säga att jag lyssnade sönder Silent alarm när den kom. Inte för att den på något sätt är dålig men i en tid (trias, jura, krita, 2005) när Gang of four-referenser, Three imaginary boys-basgångar och åttiotalsposerande var comme il faut på den trendkänsligare delen av rockscenen gällde det att plocka russinen ur kakan.

All of a sudden I miss everyone klockar in på 44 minuter vilket är exakt vad det tar mig att gå till Sankt Eriksplan. När jag vrider om låset smeker The Birth and death of the day mina öron.