Sedan Son Volts debutalbum [I]Trace[/I] släpptes i november 1995 har det sålt i 2 000 exemplar i Sverige. Det är inte särskilt mycket, men eftersom det verkar som om hälften av de som köpt det har startat egna band - eller ändrat inriktningen på sina gamla - är det ändå utan tvivel en av de skivor som betytt mest för det svenska rockklimatet på 90-talets senare hälft.
I dag finns det, för första gången någonsin, något som man kan kalla en alternativ countryscen i Sverige. De är fortfarande små och ganska okända, men de börjar bli många: 1000 $ Playboys, Alimony, Motel North, Ben, Pony, Elmer, Deeptone med flera. Band som förmodligen tragglat Windfall och Ten Second News till leda i replokalen och som - i olika grad - nu är på väg att hitta en egen identitet.
Det har över huvud taget de senaste åren - även bland yngre generationer musiklyssnare - vuxit fram ett genuint intresse för amerikansk landsvägsmusik, vilket också satt sin färg på hur hela rockscenen låter. Att Fireside på fjolårets samling gjorde en cover på Townes van Zandt var fullt naturligt - och ingen skulle ens höja på ögonbrynen om Kent och Cardigans på sin turné nu i mars förenades till extranumren i en version av [I]Satisfied Mind[/I] eller [I]The Christian Life[/I]. Bland svenska rockers har det i alla tider funnits gott om countryälskare, men det har aldrig hörts så tydligt i deras musik som i dag.
Christian Kjellvander och de andra i lundabandet Loosegoats köpte nog också Son Volts debut då för drygt tre år sedan. I varje fall stod de längst fram när bandet spelade i Hultsfred 1997 - och de har nu lyckats få mannen som producerade Trace, Brian Paulson, att även producera deras andra album. Fast hos dem har fascinationen av Amerika - och dess eviga gränslandskap - funnits länge, vilket också gett dem mer tid över hur den fascinationen på ett naturligt sätt ska bli en del av deras musik. Eller kanske snarare tvärtom: hur de ska kunna sätta sin personliga färg på inspirationskällorna , så att det inte bara blir Americana med skånsk accent och utan verklig själ.
På debutalbumet för två år sedan, [I]For Sale By Owner[/I], hade de inte riktigt hunnit dit. Det är ett bra - och roligt - album, i sin blandning av collegerock och hårdkokt country, men Amerika-fascinationen kändes onekligen lite för klichéartad; det blev ibland för mycket serietidningskänsla över det, så att det emellanåt lät som en korsning av Superchunk och...(okej, det här är elakt) tidiga Disneyland After Dark.
[I]Plains, Plateaus and Mountains. The River, Lakes and Seas[/I] är något helt annat. Den är till att börja med betydligt mer countryfärgad - bitvis verkar bandet ha satts på en diet av ökengräs och bourbon - men den tar också ett betydligt vidare grepp över hela den karga amerikanska rocktraditionen, som om de ville skapa den felande länken mellan Neil Youngs [I]Everybody Knows This Is Nowhere,[/I] Giant Sands [I]Ballad Of a Thin Line Man,[/I] Uncle Tupelos [I]Anodyne,[/I] Pavements [I]Slanted and Enchanted, [/I]Archers of Loafs [I]All the Nations Airports[/I] och - visst, Son Volts [I]Trace.[/I]
Det vore förmätet att påstå att de lyckas, men det är ett modigt och moget försök, med en helt annan tyngd och en betydligt starkare närvaro än på debuten. Bitvis är det faktiskt svårt att tro att det är samma band; snarare känns det ofta naturligt att tänka på Bear Quartets känsliga storslagenhet på deras senaste album. Och det är ju onekligen en stor komplimang. Loosegoats har vågat ta bort ljud, inte bara ösa på hårdare och det har inte bara givit en helt annan dynamik i deras ljudbild, utan också tvingat Christian Kjellvander till helt nya utmaningar som sångare. Han har egentligen ingen stor röst, i traditionell mening, men kämpar sig till lysande arbetssegrar i avskalade balladspår som [I]Sacred Ground[/I] och [I]New Season,[/I] när kompet blir sparsammast möjliga.
Men även om jag gillar det här - mycket - så går det inte att låta bli att konstatera att de fortfarande har svårt att få en riktigt tydlig egen identitet på sin musik. När de lånar från exempelvis Neil Young/Crazy Horse lånar de väldigt tydligt ([I]A Mother's Cry[/I] skulle mycket väl kunna ligga på den där gigantiska CD-boxen med outgivet material som Young snart ska släppa...) och med tanke på vilka artister de är mest uppenbart influerade av är texterna också anmärkningsvärt...bleka. Eller är det jag som ställer orimliga krav. Men när svenska countryinfluerade rockband nu börjar låta så här bra, så skulle jag också önska att det dök upp textförfattare med verklig karaktär. Det kanske är för mycket att begära att vi ska få fram någon med samma poetiska skärpa som Ryan Adams i Whiskeytown eller med samma mångbottnade karisma som David Eugene Edwards i Sixteen Horsepower, men önska kan man ju.
Men trots invändningarna: [I]Plains, Plateaus and Mountains. The River, Lakes and Seas[/I] är ett oerhört ambitiöst album, det första riktigt tunga svenska altcountry-albumet och - om det finns någon rättvisa - förmodligen ett ordentligt genombrott.
(Det är dessutom väldigt kul att de döpt en av sina låtar till [I]Shudder To Think. [/I]Få se om Nathan Larson & Co döper sitt nästa album till Loosegoats...)
Skivbolag:
Artist:
