När jag nyligen spelade skivor på lokal lade jag på en version av Van Morrisons [I]Gloria[/I], från 70-talslivedubbeln [I]It's Too Late To Stop Now[/I]. När låten var slut kom en kille inspringande från terrassen. "Vad var det där?!" Han tyckte det var fantastiskt, hade aldrig hört låten, visste inte vem Van Morrison var och undrade om det var något nytt.Sådana människor är det väldigt lätt att bli avundsjuk på. Tänk att få ha Van Morrison kvar att upptäcka! I synnerhet nu, när dubbel-CDn [I]The Philosopher's Stone, vol 1[/I] äntligen, äntligen, äntligen görs tillgänglig för en krets större än några få recensenter och en samling bootleg-fanatiker.Den skulle ha släppts redan för två år sedan, men stoppades, av oklara skäl -- och länge verkade det som att den aldrig skulle ges ut. Men nu ska det ske, i mitten av juni.Vad är det då som är så speciellt med [I]The Philosopher's Stone[/I]? Som fått mig att spela den mest av alla andra skivor under två års tid (jag är nu inne på min tredje omgång kassetter, av slitageskäl) och som fått andra att skriva långa artiklar där dagens musikscen definieras med [I]The Philosopher's Stone[/I] som referenspunkt och lodsten?Tre saker: fantastisk musik, tidlöshet -- och ett nytt perspektiv på vår fixering vid skivor, marknad och produkter, när det egentligen bara handlar om musik. Vad är det som får oss att tro att musikhistorien bara kan beskrivas via en CD-diskografi, när den största magin kanske finns i skisser, scenmoment eller sånger som aldrig lämnade artistens huvud?[I]The Philosopher's Stone[/I] är en enda stor alternativ tagning av Van Morrisons 70- och 80-tal, men det handlar inte om det vanliga skivsamlarnörderiet, med en version som är fem sekunder längre än den som hamnade på original-CDn, utan om mestadels helt nytt material, som spelades in mellan albumsessioner av den enormt produktive Morrison, men som av olika anledning inte hamnade på skiva. 30 låtar, varav 26 helt nya plus originalversionen av [I]Real, Real Gone[/I] (som spelades in redan 1980, men som aldrig hamnade på skiva förrän 1990, då i en ganska så annorlunda version) och alternativa tagningar av [I]Bright Side of the Road[/I], [I]Flamingoes Fly[/I] och -- framför allt -- den makalösa [I]Wonderful Remark[/I], som jag själv hållit som en av Morrisons bästa låtar, sedan den dök upp på soundtracket till Scorseses [I]King of Comedy[/I]. Den här versionen är åtta minuter lång, från 1973, och så stark att det gör ont.Av de nya låtarna är merparten från perioden 1971-75, perioden då han gjorde tre av sina bästa album: [I]Tupelo Honey[/I], [I]St Dominic's Preview[/I] och [I] [I]Veedon Fleece[/I]. Och de hade knappast skämts för sig på något av albumen. Spår som [I]Really Don't Know[/I], [I]Laughing in the Wind[/I], [I]Lover's Prayer[/I], [I]Madame Joy[/I] och [I]Crazy Jane On God[/I] är blivande klassiker -- och lika spektakulär är[I]Drumshabo Hustle[/I], en uppgörelse med skivbranschen som sprutar vitriol omkring sig. Alltså: ett album som kan mäta sig med de allra bästa. Och det borde fungera precis lika bra för den som har 30 plattor med honom som för killen som bara hört [I]Gloria[/I]. Ha en fantastisk sommar.[I](Skivan släpps den 15 juni. De har lovat det.)[/I]Skivbolag:
Artist:
