Petter

Patrik Forshage 21:03 14 Dec 2001
Behöver hiphop-Sverige Petter? Absolut inte, menar den renläriga underjorden, som med övertygande argument visar hur Petter populariserar något de inte vill se populariserat. Absolut, menar skivbolagen (inte bara hans eget), kulturjournalisterna, politikerna och en hel drös skivköpare, och använder precis samma argument - han populariserar något som borde nå fler. För faktum är att Petter på egen hand gjort svensk hiphop folkkär. Så hur går han vidare? Revolterar han mot att vara folkkär? Använder han sin position för att försöka få ut mera udda musikaliska uttryck, eller för att skapa en plattform för det medelklassintellektuella engagemang som har framskymtat tidigare? Säljer han ut? Är han rent av slut? Sånt grubblar Petter själv mycket på numera, och svarar själv med sin musik. Inget av det ovanstående; han fortsätter som vanligt. Petters tredje skiva kommer att uppskattas av de 100 000 som köpte hans förra, genom att vara mer av exakt samma sak. Inledningsspåret är en duett med Robyn, precis som det bäst gömda spåret för två år sedan, och omedelbart gror misstanken att Petter har gjort en uppföljare enligt principen "varför ändra ett vinnande koncept". Det här är "nåt för de stora, nåt för de små, nåt för hela jävla Sverige, gul och blå". "Jag spelar samma kort idag", berättar han, och fortsätter med "Jag håller stilen, är lika stabil än". Helt sant, Petter spöar de flesta konkurrenter, men skivan överraskar aldrig. De som vanligt välrepresenterade producenterna Collén & Webb garanterar att musiken är tight och modern, men samtidigt ganska slickad och snäll också mot öron ovana vid hiphop. Själv hävdar Petter att han har utvecklats mot soul, och här finns en del sång. Tyvärr är det skivans största svaghet, Petter låter inte alls bekväm omgiven av taffliga körer. Särskilt balladen [I]Över nu...[/I] är riktigt dålig, och alla som dissade LL Cool J när han i tidernas begynnelse introducerade balladen i hiphop får oväntat retrospektivt rätt. Betydligt bättre är [I]Samma, samma[/I]. Även den är också en ballad, men med en helt annan botten. Det är dels en Stockholmsskildring värdig Slas och dels en biografi där Petter minns sina första upplevelser av Eric B och Public Enemy. Petter är så rutinerad att han vet precis hur singelhits för melodiradio, ungdomsgård och folkparksturné ska låta. [I]Tar det tillbaka[/I] har allsångsrefräng liksom [I]Dags[/I], som återanvänder fraser ur tidigare hits. Fyllehistorierna i [I]12 anekdoter[/I] däremot är ren novelty som är underhållande första och andra gången du hör den. Givetvis är den ett alibi för att kröka innan spelningar i framtiden - vem kan avgöra vilket fyllesnack som är inrepat och vilket som är skapat i stunden? Men räkna med att den kommer att bli bortprogrammerad redan vid tredje lyssningen. "Om jag var stor som fan och fyllde Globen med folk" (Oops förvrängt citat. /red)drömmer Petter. Hans tredje skiva är ett stort steg i den riktningen.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

James Dean Bradfield - Even in Exile

Manic Street Preachers-frontmannen James Dean Bradfield är aktuell med en soloskiva som är politiskt laddad i sin stillsamhet. Even in Exile är till stor del inspirerad av den chilenska sångaren och politiska aktivisten Victor Jara, vars liv fick ett mycket tragiskt slut 1973 i samband med militärkuppen i Chile.

Whitney - Candid

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.