Även en gammal postrockare måste ibland få slå sig ned vid lägerelden och leka trubadur. Tycker David Pajo, som ni känner från bland annat Slint, Tortoise, Billy Corgans ultratöntiga Zwan och solotrippen Papa M. För mig har yxrockande megacrescendon eller skäggiga gamelaner på vibrafon alltid räckt bra. Men vem är jag att invända mot 90-talets elitmusikgudars rätt att leka mogna män med brinnande intresse för rötter?
Pajos singer/songwriterdebut under eget namn är skör och skitmysig. Och inte så mycket mer än så. En vacker parentes av mjukmedelsbehandlad sång och gitarrplink filtrerat genom laptop. Milda tonlägen med en liten dragning åt det folkmusikaliskt ömkande. Kompassnålen pekar i ungefärlig riktning mot Elliott Smith, Simon & Garfunkel och ett gäng gamla banjogubbar med i Kentucky. Allt är vackert men inte så viktigt. Den ambientanpassade flumcountryn i finalspåret [I]Francie[/I] är dock ett måste för sommarens avslappningsövningar vid myggiga sjöstränder.
Skivbolag:
Artist:
