Det har funnits stunder när Nicolai Dunger har framstått som rent vansinnig i sitt sätt att misshushålla med sin fantastiska sångröst i den ena knepigheten efter den andra. Han som ensam hade kunnat följa Freddie Wadling till bred folklighet, om han bara hade accepterat att sjunga in något vänligt Skivor till kaffet-album med gamla radiofavoriter ur den svenska visskatten.
Till slut letar han sig sig här äntligen tillbaka i traditionen, men folkligheten lär utebli ändå. För när man som Nicolai Dunger bestämmer sig för att omtolka psalmboken, och att göra det så innerligt, ärligt och skruvat som bara han kan, kan det förstås inte bli något brett genomslag ens i bibelbältet.
Ändå grundar sig hans okonventionella sakrala arrangemang, där fragmentariska slagverk och ödslig elektronik bygger stämningar intill den akustiska gitarr eller det ensamma piano som bär spröda melodier i oväntade och krångliga riktningar, inte alls på någon vilja att stöka och krångla. Tvärtom.
I pressmaterialet beskriver Nicolai Dunger istället att hans liv hade kört fast och att han letade en fristad och viloplats. Den hittade han hos Sigtunastiftelsen på Bjälka kloster, och i den gudstro han burit med sig som en familjetradition sedan han var liten. Där hittade han ro i psalmbokens texter, men istället för att sjunga dem i sin befintliga form tog han med sig några av texterna till nya egenkomponerade melodier.
Dramatiken är förstås stor till exempel i Vakna upp! En stämma ljuder, som i samspel med David Åhlen är lika frejdig som domedagsvarslande, och i instrumentala Vaggvisa/Förveckling tar han steget fullt ut och framför till att börja med melodin på kyrkorgel. Dessutom har han kompletterat med en vacker tonsättning av Tomas Tranströmers Skepparhistoria, men allra vackrast i sitt milda trallande vemod är Magdalenas Vaggvisa.
För mig är det en cirkel som sluts. Grundskolan jag en gång var elev på invigdes för exakt 100 år sedan av biskop Nathan Söderblom, som också var en av Sveriges viktigaste psalmkompositörer. I slutet av tonåren bodde jag något år inneboende på Johan Olof Wallins Väg, uppkallad efter en annan av de stora psalmförfattarna. Som vuxen har jag stått på någon uteservering på Södermalm en sen kväll och småpratat med Nicolai Dunger, och just nu känns det som en logisk och fin fortsättning på min ändå fortfarande gagnlösa kyrkliga fostran. Den svenska psalmtraditionen är hursomhelst i trygga och respektfulla - om än alls inte konservativa eller konventionella - händer hos Nicolai Dunger.
