Nicolai Dunger - Arkebuseringen av egot

Patrik Forshage 11:20 22 Sep 2017

Arkebuseringen av egot är en minst sagt drastisk titel, och för Nicolai Dunger är det en brysk med högst adekvat sammanfattning av en brutalt självutlämnande skiva. Hans explicita och samtidigt introspektiva texter om svagheter, livsskådespeleri, bryderier och mamma är nakna och innerliga, och lika känsliga och öppna är hans visors mjuka och försiktiga jazzvisearrangemang, Att han ibland snubblar till med någon otymplig improviserad textrad bidrar bara till att förstärka känslan av fullständig ärlighet. 

I den kontexten känns det fullständigt självklart att bandet är byggt runt progghjältar som Nationalteaterns Nikke Ström och Archimedes Badkars Bengt Berger. När så självaste Torkel Rasmusson från Blå Tåget/Gunder Hägg dyker upp för att recitera dikten De högsta tornet blir det nästan för starkt. Hans fladdrigt ljusa och djupt älskvärda stämma är på sätt och vis en motpol till Nicolai Dungers varma tonsäkerhet, men båda besitter en unik personlighet som även i utstuderad osynk balanserar varandra perfekt. Där är skönheten som allra djupast på ett album som är krävande, intensivt engagerande och rikligt belönande.

Skivbolag: 
Artist: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Pale Honey - Devotion

Tuva Lodmark och Nelly Daltrey förtjänar er uppmärksamhet. Debuten Fiction kom 2014, och deras andra släpp Devotion gör det tydligt att göteborgsduon redan är oförskämt bekväma i sitt sound, som på LP:n självsäkert pendlar mellan ett gött surfrockband från en Tarantino-film, via riktigt bra minimalistisk rock och vidare till en otröstlig Lykke Li. I Pale Honeys kapabla händer känns det självklart.

Tusks - Dissolve

Tusks första längre skiva lider av alla symptom en debut kan ha, och känns mer som en obligatoriskt inlämnad uppsats än ett passionsprojekt när den snirklar sig igenom sina snarlika spår med en känsla av plikt.

Det bleka plattan sticker aldrig ut. I stunder låter det snarare som ett collage av Londonbaserade Emily Underhills influenser än ett eget verk och även om debuter i viss mån är ursäktade dessa tendenser är det synd, för potentialen finns där. Det mest självsäkra spåret Toronto är också plattans mest spännande.