Arkebuseringen av egot är en minst sagt drastisk titel, och för Nicolai Dunger är det en brysk med högst adekvat sammanfattning av en brutalt självutlämnande skiva. Hans explicita och samtidigt introspektiva texter om svagheter, livsskådespeleri, bryderier och mamma är nakna och innerliga, och lika känsliga och öppna är hans visors mjuka och försiktiga jazzvisearrangemang, Att han ibland snubblar till med någon otymplig improviserad textrad bidrar bara till att förstärka känslan av fullständig ärlighet.
I den kontexten känns det fullständigt självklart att bandet är byggt runt progghjältar som Nationalteaterns Nikke Ström och Archimedes Badkars Bengt Berger. När så självaste Torkel Rasmusson från Blå Tåget/Gunder Hägg dyker upp för att recitera dikten De högsta tornet blir det nästan för starkt. Hans fladdrigt ljusa och djupt älskvärda stämma är på sätt och vis en motpol till Nicolai Dungers varma tonsäkerhet, men båda besitter en unik personlighet som även i utstuderad osynk balanserar varandra perfekt. Där är skönheten som allra djupast på ett album som är krävande, intensivt engagerande och rikligt belönande.
